”Många känner sig värdelösa”
Vänner och gemenskap och stöd för självförtroendet är vad nyanlända minderåriga asylsökande behöver allra mest, säger Omid Mahmoudi, som startat Ensamkommandes förbund i Sverige. Men mycket har förändrats till det sämre sedan han själv kom till Sverige. Nu är han i Finland för att inspirera ensamkommande och organisationer också här.
Nyanlända asylsökande behöver gemenskap mest av allt, säger Omid Mahmoudi, som grundat Ensamkommandes förbund i Sverige. Men att grunda en förening visade sig inte helt lätt då många inte ens visste vad en förening var.
Då Omid Mahmoudi var tre år gammal dog hans mamma. Då han var lite större blev hans pappa kidnappad och försvann. Själv jobbade Mahmoudi överlånga dagar som mattvävare efter några års skolgång, tills han också blev gripen som 16-åring och tvungen att fly hemlandet Afghanistan.
Familjen tillhör den shiamuslimska minoriteten hazarer och att bli förföljda och bespottade hörde till vardagen. Också flykten var full av vedermödor: Mahmoudi vandrade långa sträckor, bodde i soptunnor, färdades under en lastbil och i gummibåt, gömde sig i skogen.
En annan skulle kanske ha gett upp för länge sedan. En hade kunnat tappa greppet där under lastbilen eller gått under på gatan i en sydeuropeisk stad.
Men inte Mahmoudi. Sedan han anlände till Sverige som 16-åring år 2011 har han grundat Ensamkommandes förbund som i dag har tusentals medlemmar i tjugo lokalföreningar, han har skrivit två böcker, varit med om att starta ett antal företag och grundat två studenthem för flickor i Afghanistan, bland annat.
Och nu är han i Finland på inbjudan av projektet Stig in! för att inspirera och ge råd till ensamkommande minderåriga asylsökande här, och organisationer som jobbar med dem. Tanken är att ett förbund kunde grundas också här.
Men vi backar lite. Hur mäktar man med att stiga upp om morgnarna, lära sig ett nytt språk, studera, för att inte säga grunda en förening och skriva böcker med så mycket i bagaget? Mahmoudi nämner tre saker. – Vännerna, framför allt – personalen på boendet, de frivilliga, alla andra som fanns där. Och behovet av hjälp som man ser omkring sig. Och så var jag var ju van att jobba långa dagar. Att skriva boken om min flykt hjälpte mig också att må bättre då jag gick igenom alla trauman och skrev ned dem, i stället för att bara bära dem inombords, säger Mahmoudi.
Språkförbistring
Strax efter att han anlänt till Sverige började Mahmoudi jobba för att starta en förening för ensamkommande minderåriga asylsökande.
– Det man som nyanländ behöver allra mest är vänner och gemenskap, ett sammanhang som hjälper en komma in i det nya samhället.
Och i det nya samhället behövs en röst och synlighet också för de ensamkommande minderåriga. De här funktionerna skulle föreningen fylla. Men att starta den skulle visa sig lättare sagt än gjort.
– Många i målgruppen hade inte en aning om vad en förening är. Vi talade olika språk och alla kunde inte förstå varandra. Vi hade till en början inte pengar till bussbiljetter, ingenstans att mötas och visste inte hur man skriver stadgar eller registrerar sig, berättar Mahmoudi.
Två gånger avgick den tilltänkta styrelsen innan föreningen till slut registrerade sig 2012.
– Ett stort problem är att nyanlända lider av dålig självkänsla, man väntar på beslut om framtiden och många gav upp innan vi kom till skott.
I dag jobbar de tjugo lokalföreningarna i förbundet bland annat just med detta – att stärka självkänslan hos de ensamkommande och få dem att känna sig delaktiga i samhället.
– Vi har mentorer, coachning, samtalsgrupper, utbildning och jobbar mycket med att stärka självförtroendet. Jämställdhet är ett annat tema, och i Malmö har vi drogförebyggande arbete eftersom vi jobbar med en sårbar grupp, säger Mahmoudi.
Många känner sig värdelösa
En majoritet av de ensamkommande i såväl Sverige som Finland kommer från Afghanistan, och en majoritet av dem tillhör i likhet med Mahmoudi minoriteten hazarer, som genom historien varit utsatta för förtryck och förföljelse.
– Många av dem som kommer hit har alltid varit utsatta, de har lämnat bakom sig krig, fattigdom och sin familj. Många känner sig värdelösa, det är som om man tillhör en helt annan kategori än andra människor och till en början tror man att det gäller också här, säger Mahmoudi.
Själv förundrade han sig över de högskoleutbildade anställda vid boendet och mottagningstjänsterna som var tvungna att ha sådana jobb, för det måste ju vara det värsta jobbet. Tänkte han, tills han insåg att det inte alls var så de såg det.
– Det var en fin upplevelse att få känna att man har ett värde. Att de mänskliga rättigheterna gäller också mig.
Det man som nyanländ behöver allra mest är vänner och gemenskap. Omid Mahmoudi
Försvårar integration
Men det är inte bara sol i det nya landet. Till Sverige kom över 35 000 minderåriga asylsökande 2015, och en del av dem väntar fortfarande på beslut. Över tiotusen har fått avslag. En del har hunnit fylla 18 under den långa processen, andra har fått sin ålder uppskriven genom omdiskuterade ålderstest.
En regeringsuppgörelse om att erbjuda ensamkommande i den här gruppen uppehållstillstånd för gymnasiestudier då vissa kriterier uppfylls ligger nu på bordet, men uppgörelsen är enligt Mahmoudi både orättvis och otillräcklig.
Enligt Amnesty borde ingen i det här läget skickas tillbaka till Afghanistan, och Mahmoudi håller med.
– Det har blivit mycket annorlunda sedan jag kom. Före 2015 var det ovanligt med öppen rasism, nu har det blivit normalt. Då var det ovanligt att ensamkommande fick avslag, nu är det ovanligt att man får
stanna. Då var det tal om att vi skulle öppna våra hjärtan, nu stänger vi gränserna i stället, säger Mahmoudi.
Såväl i Finland som i Sverige beviljas minderåriga numera oftare korta uppehållstillstånd med den förmodade avsikten att de ska kunna avvisas då de blir myndiga.
– Hur kan man integreras på sex månader eller ett år? Först väntar man två år och sedan får man ett års uppehållstillstånd. Det är klart att det påverkar integrationen. Många undrar ju vad de ska göra med svenskkunskaper, eller finskkunskaper, och annan utbildning om de ska återvända till hemlandet där kunskapen inte går att använda.