En smekning som dröjer sig kvar
Call Me by Your Name handlar om outtalat begär som det upplevs för allra första gången. Filmen är varsam, intim, varm och öppet sexig.
Call Me by Your Name
★★★★★ Regi: Luca Guadagnino. Manus: James Ivory (efter André Acimans roman). I rollerna: Armie Hammer, Thimothée Chalmet, Michael Stuhlbarg. Premiär: 26.1.
”Hur du lever ditt liv är din sak, bara minns, våra hjärtan och våra kroppar ges till oss en enda gång. Och innan du inser det är ditt hjärta utslitet och när det gäller din kropp, kommer det en tid när ingen tittar på den, för att inte tala om vill vara nära den. Just nu är det sorg, smärta. Döda inte den och med detsamma glädjen du har känt.”
Det är sommar 1983 i Crema i norra Italien: hettan som en vägg, det bländande ljuset som bränner bort alla färger, den överflödande grönskan, de folktomma torgen mitt på dagen, de svarta skuggorna. Elio (Thimothée Chalmet) är sjutton år, mager, med mörka lockar och spelande ögon. Som det enda, omhuldade barnet i en amerikansk-italiensk akademikerfamilj är han omgiven av musik – han är själv en spirande pianist –, många språk – familjen talar omväxlande franska, engelska och italienska – och böcker som han läser med glädje. (Hur ofta ser vi lustläsning på film? Aldrig. Här är en bok en flirtig gåva till den söta flickan som säger att läsare lever hemliga liv för att de håller det viktigaste för sig själva.)
Outtalat begär
Allt andas den självklara, loja, uråldriga skönhet som bara Italien har. Perfekta proportioner som regissören Luca Guadagnino känner så i detalj att han gjort sin absolut bästa film. Skönheten sipprar tätt inpå tittarens hud: smaken av en persika (spelar en roll här), känslan av solvarm hud och vatten så kallt att man ryser, doften av en man.
Call me by your name är en film om outtalat begär, som det upplevs för allra första gången. Vad vill jag, vad vill han mig, var den där beröringen avsiktlig, varför vill jag ens att han rör mig. Trots att Elio är begåvad och brådmogen har han ingen erfarenhet.
Ett förlorat paradis
Det börjar med att Oliver (Armie Hammer, vars uppenbarelse väcker ett ord: wow) anländer till familjens sommarvilla. Han är en 24-årig amerikansk doktorand som ska jobba för Elios pappa, professor i antikens kultur, och bo hos dem i sex veckor. Oliver utstrålar en sorglös energi och lust på livet: han slukar ett glas aprikossaft i en enda klunk och är i ständig rastlös rörelse. Jag inser för första gången poängen med den amerikanska besattheten av sport: hur skulle det kännas att vara så här kapabel och bekväm i sin egen kropp, och därmed i världen? Elio sneglar på Oliver, vare sig han spelar volleyboll eller dansar, så intimt att man rodnar. Oliver är arrogant, brysk, intresserad. Men det är Elio som inleder romansen, som vill att Oliver ska veta hur han känner.
Det är sommarlov som det var då man var barn. Att vara ledig tills man blev uttråkad, när det enda valet stod mellan att läsa eller simma, när solen alltid sken. När tiden tänjs ut och blir flytande, glidande, gyllene. Jag tror den febriga förälskelse filmen väcker handlar lika mycket om nostalgi till en långsam tid som till paret. Och året, den sista sommaren före aidsepidemin, är inte valt av en slump.
Radikal?
I dessa #metootider känns det snudd på radikalt att hylla glädjen i ömsesidig attraktion, i extatiskt sex, i ömhet. För trots att Elio är så ung (och ser precis så ung ut som han är) är det här inte en historia om utnyttjande utan om nyfikenhet och njutning. Den handlar om en ögonblicklig, total, både fysisk och intellektuell attraktion. Hur många känner inte en sådan, hur få får leva ut den?
Men skulle en motsvarande heterosexuell romans kännas mer unken och komplicerad?
Titeln Call me by your name anspelar på kärlek mellan likar, vilket får mig att undra om identitetsutblandning kanske är starkare i homosexuella förhållanden? Hela filmen är som antitesen till den lika utmärkta brittiska God’s own country, där kärleken tyngs ner av fattigdom, lera och förakt – här skildras den hedonistiskt, lätt av privilegier och även okomplicerat riktad mot flickor, som dock blir ganska ytligt skildrade.
80-tal, mon amour
Call me by your name är den mest sensuella film jag sett sedan Blå är den varmaste färgen. Roande skamlös i sin yppighet – jag skrattar flera gånger –, oskuldsfull och rörande. Filmen är dramatiserad av Ja-
mes Ivory, 80+, som blandar hårt förvärvad livsvisdom med nostalgin.
Film som medium berättar i allmänhet i tredje person, men romanen av André Aciman är skriven med en jagröst, Elios maniska och extatiska. Ivorys och Guadagninos lösning är genialisk och paradoxal: tystnad. Tystnaden får åskådaren att luta sig framåt och iaktta nyanser och stämningar lika känsligt som en nyförälskad. Själva tiden utvidgas till Elios upplevelse av den – snabba otåliga klipp då Oliver är borta och kvardröjande i närbild när han är här.
Guadagninos tidigare filmer (I am love, The big splash) borde jag ha älskat utan att göra det. Hans skönhetsdyrkan har känts cynisk och yt- lig och Tilda Swintons inåtvända erotik har gjort dem kalla. Den här är varsam, intim, varm – kanske för snäll men öppet sexig.
Den väcker gömda, privata minnen som för mig blir oväntat starka på grund av epoken. Åttiotal, min ungdom: preppykläderna är osannolikt fula – Oliver bär aldrig annat än shorts – och filmen använder sånger som Laura Branigans Gloria, Psychedelic furs Love my way och Joe Espositos Lady, lady, lady som om de inte var guilty pleasures. En film som dröjer kvar som en smekning länge efteråt, som den mest underbara plats att vistas på medan snön regnar bort ute på gatorna i januari.