Söndag utan kyrkobesök
Den 28 januari 1918 inleddes inbördeskriget med att de ryska soldaterna avväpnades i Sydösterbotten.
En söndag i januari 1918
★★★☆☆ Regi: Ilkka Vanne. Manus: Antti Tuuri. Foto: Teemu Liakka. Berättare: Elsa Saisio.
Nu när självständighetsfirandet med därtill hörande kulturella monument är undanstökat är det kanske läge att uppmärksamma ett annat, något mindre smickrande, jubileum.
Syftar på inbördeskriget och dess efterspel, en nationell tragedi som mycket riktigt hamnade framför kameran i Edvin Laines Här under polstjärnan och i Kjell Westö-filmatiseringen Där vi en gång gått. Nämnas kan också Claes Olssons Slaget om Näsijärvi och Aki Louhimies Käsky.
I Ilkka Vannes En söndag i januari 1918 (Tammisunnuntai 1918), en dokumentär på femtio minuter, skriven av författaren Antti Tuuri, handlar det om avväpningen av de ryska trupperna i Ylistaro i södra Österbotten. Det som kom att bli startpunkten för det som i de här knutarna går under namnet frihetskriget.
Men först i filmen är den politiskhistoriska inramningen med allt vad det innebär av de två ”förtrycksperioderna” som gör att självständighetsivrarna i storfurstendömet Finland får vatten på kvarnen.
Det är på den österbottniska nationen i Helsingfors, hösten 1914, som Jägarrörelsen vaknar till liv. Men trots att man med Tysklands goda minne lyckas utbilda över 2 000 kämpar är oddsen inte de bästa, inte med 125 000 ryska soldater (augusti 1917) på finländsk mark.
Till saken hör att relationerna till civilbefolkningen fram tills nu varit tämligen vänskapliga. Men allt det där förändras i och med att tsarväldet störtas och trupperna lämnas vind för våg.
Vitt perspektiv
Lägg till det faktum att de röda med stöd av folktribunerna i södra Finland vädrar morgonluft och skyddskårerna känner sig nödgade att skrida till verket.
Det är en med tanke på resurserna – talkoarbetet har spelat en central roll – intressant liten dokumentär som Ilkka Vanne gjort. Berättarmässigt kreativ är den också.
Så varvas arkivmaterial med stillbilder och dramatiserade soldatporträtt som bidrar till att levandegöra det hela. Till det kommer en mera personlig berättelse, signerad skyddskåristen Arto Sippola (Ilkka Peltola) som finns med både på bild och i kraft av sin berättarröst.
Gärna hade man sett mera av dylika vittnesmål, nu känns filmen stundvis något allmänt hållen. Men fängslande är det, låt sen vara att perspektivet här är det huvudsakligen borgerliga, vita.
Och när det gäller eftersläckningen av brödrakriget, en tragedi utan like, har dokumentären lite väl bråttom (med att släta över den vita terrorn).
Men som sådant, som ett stycke lokalhistoria med långtgående nationella konsekvenser, är En söndag i januari 1918 klart sevärd. I Sydösterbotten lär man gå man ur huse.