Pigga och pikanta husdjur
Supermarsvinet är en film där barnens och barnfamiljernas vardag skakar tass med fantasins flykt.
BARNFILM
Supermarsvinet
★★★☆☆ Regi: Joona Tena. Manus: Paula Noronen och Joona Tena. Foto: Jani Kumpulainen. I rollerna: Ella Jäppinen, Essi Hellén, Arttu Wiskari, Eero Ritala, Viljami Lahti.
Den finländska barnfilmen går för tillfället som tåget, inte minst kommersiellt. Men töjer gör man också på smilbanden, mycket är sött och sympatiskt, i bästa fall även fantasieggande.
Efter Filttofflan och Halmhatten kommer nu Supermarsvinet (Supermarsu), fritt efter den populära barnbokssviten av Paula Noronen (som också snickrat till manuset). Vi talar om en film där barnens och barnfamiljernas vardag skakar tass med fantasins flykt, detta samtidigt som den traditionella spelfilmen får sällskap av animation och ett smärre effektfyrverkeri.
Berättarglädje
Och se, det fungerar. För trots att det i filmen finns en hel del ”innehåll” – allt från mobbning och skilsmässostrul till ekologiska utsvävningar – är det berättarglädjen som utgår med segern.
Ett stjärnskott framför kameran ser också dagens ljus. Tänker på Ella Jäppinen, den finaste av barnskådespelare, en aktris som håller jämna steg med mera garvade gardet.
Unga fröken Jäppinen gestaltar Emilia och går i lågstadiet. Hennes bästa vän heter Simo (Viljami Lahti), en glasögonprydd ung man som jämt och ständigt får med de stora stygga gossarna att göra.
Inget vidare, men händer och sker gör det också på andra håll. Emilias önskan om ett eget husdjur, ett marsvin, går äntligen i uppfyllelse. Men inte förrän den lilla rackaren bitit henne i fingret.
Åländsk brytning
Som en följd av detta omvandlas Emilia i tid och otid till en veritabel superhjälte (med marsvinsförtecken). Och superkrafter kan behövas, detta med tanke på att strömmingarna i det närliggande vattendraget fått fnatt och snackar finska med tokåländsk brytning! ”Kalabalik!”
Det säger en hel del om tonläget i Supermarsvinet, en film i regi av Joona Tena (FC Venus, Syvälle salattu). Man drar sig inte för att ta ut svängarna, om det så innebär att de ”sura” strömmingarna tar sin tillflykt såväl till badkar som till simhallen.
Poängen är att filmmakarna i inget skede bortser från vardagen och verkligheten, modell lagom stökig styvfamilj. Men i stället för att hänga läpp väljer man att trixa till det, att ta fram det tassiga framför det dystra och ångestladdade.
Till det kommer diverse flygfärder och dagboksanteckningar som vaknar till liv i det animerade formatet. Inte att man tittar på klockan.