Smart men alltför kontrollerat
Filmen om pokerentreprenören Molly Bloom sätter för lite på spel, trots imponerande tungvrickardialog.
DRAMA
Molly’s Game
★★★☆☆ Regi: Aaron Sorkin. Manus: Aaron Sorkin efter Molly Blooms bok med samma namn. Foto: Charlotte Bruus Christensen. I rollerna: Jessica Chastain, Idris Elba, Michael Cera, Jeremy Strong, Bill Camp, Brian d’Arcy James.
Aaron Sorkin har profilerat sig som en manusförfattare med extrem förkärlek för briljanta människor och rapp dialog. Denna kombo hittas även i hans regidebut Molly’s Game. Han håller sig inom bekvämlighetszonen genom att adaptera en bok baserad på verkliga händelser, precis som i Charlie Wilson’s War, The Social Network, Moneyball och Steve
Jobs. Den här gången är det frågan om Molly Blooms memoarer om livet som pokerspelsarrangör i Los Angeles och New York. Under början av 2000-talet stod hon för pokerspel med inköp på upp till 250 000 dollar, spel som frekventerades av filmstjärnor, proffsidrottare, företagsledare med flera.
Nytt för Sorkin är att han här låter en kvinna står i centrum av berättelsen. Molly (Jessica Chastain) är dock en kvinna som hela tiden befinner sig i totalt mansdominerade och ytterst testosteronstinna miljöer. Som barn definieras hennes liv av en resultatinriktad far (Kevin Costner) och skuggan av två framgångsrika bröder (den ena olympisk medaljör i freestyle, den andra kirurg). Även Molly är på väg att bli olympisk utförsåkare men efter en skada väljer hon att ta ett mellanår före juridikstudierna och flyttar till Los Angeles. Där jobbar hon bland annat som assistent åt den osympatiska Dean (Jeremy Strong), som en dag ber henne sköta hans pokerspel på The Cobra Lounge (verklighetens The Viper Room). Och så halkar Molly in i pokervärlden på ett bananskal.
Pokerprinsessan
Molly’s Game etablerar sig från första stund som en otålig film. Det finns ingen startsträcka och inga pauser, det är fullt ös från början och Sorkin är inte intresserad av att sänka tempot. Han pendlar mellan två tidsplan som svetsas samman av Mollys konstanta voice over. Filmens nutid koncentreras främst till Mollys möten med advokaten Charlie Jaffey (Idris Elba) – hon försöker övertala honom att representera henne då hon utreds av FBI för samröre med den ryska maffian – medan tillbakablickar klipps in allteftersom Molly delger Jaffey sin livshistoria.
Sorkin baserar största delen av filmen på Blooms egen berättelse, och han konsulterade henne även under manusarbetet, men just Jaffey är en påhittad karaktär. Han fungerar som en slags stand-in för Sorkin själv, någon som tror att han har pejl på ”pokerprinsessan”, som Bloom dubbades till i pressen, men som under resans gång lär sig vem hon verkligen är.
Kylig blick
Elba och särskilt Chastain imponerar stort. De visar sig vara som gjorda för Sorkins tungvrickardialog, den sitter naturligt i deras munnar, och deras scener tillsammans är filmens starkaste. Bland pokerspelarna är det Bill Camp och Brian d’Arcy James som står ut, medan Michael Cera förblir underligt odefinierad som spelare X (baserad på skådespelaren Tobey Maguire).
Men precis som i Sorkins tidigare manus finns här en distans, en kylig blick med vilken han observerar sina karaktärer. Det är mycket tydligt att han finner dem intressanta, ja beundransvärda till och med, men jag saknar känslan av att något sätts på spel. Det är och har alltid varit mitt problem med Sorkin – han är smart men med ett alltför stort kontrollbehov. Det är något han har gemensamt med många av sina karaktärer.