Pappan, lipsillen och enkoppskaffekokaren
Rafael Donners debutbok innehåller klarsynt och skicklig gestaltning, vettiga existentiella frågor och drabbande insikter. Lugn komik samsas med grundallvaret. Här finns också en generositet mot läsaren som recensenten tycker om.
Rafael Donner
Människan är ett känsligt djur Förlaget M 2018
Rafael Donner debuterar med självbiografiska essäer vid en ålder av 27 år. Risken att anklagas för brådska i en genre som förutsätter livserfarenhet hanterar han genom brasklappar som ”Ett problem med att vara ung är att man sällan bara är ung utan ofta också är dum” – och det beror på läsarens humör för stunden om de ter sig hjärtevinnande eller koketta. Men det finns goda skäl att ta den här debuten på allvar. Dum, i den bemärkelsen att hans tankar skulle vara banala eller ointressanta, är Rafael Donner inte.
Han har studerat konstämnen – mest film – tillräckligt länge och eftertänksamt för att veta en del om engagerande tilltal och hur man bygger upp dramatisk båge, hur man iscensätter sitt berättarjag, hur man levandegör dråpliga, sorgliga eller chockerande situationer, också i ord.
Det är i egenskap av filmare han får tillgång till det dyrbara stoff som (efter en prolog som är mera gullig än nödvändig) inleder boken: åsynen av sin far på operationsbordet under ett ingrepp som fadern själv, Jörn Donner, gett i uppdrag åt sin son att dokumentera för ett gemensamt filmprojekt. ”Kroppen påminner om slakteriernas livlösa griskadaver, den är gulaktig och skrynklig”, noterar Donner junior. Samt ”att jag kanske en endaste gång borde ha vågat säga till min pappa att jag älskar honom”.
På faderslinjen
Nu finns emellertid den unga sonens kärlek till sin gamla pappa (åldersskillnaden är 57 år) nedtecknad både på och mellan raderna i sonens debut. Rafael Donner skriver in sig i en konsekvent och gediget patrilineär litterär tradition. Personen ”pappa” – några gånger ”far” – omtalas cirka 60 gånger. (”Mamma” däremot få här nöja sig med cirka 10 omnämnanden.)
30 av pappaomnämnandena finns i den gripande text som inleder boken och uttryckligen handlar om en far beskriven med stor ömhet och saklighet av ”hans yngsta och ynkligaste son” (sonens egen beteckning på sig själv).
”Svaghet”, ”Styrka” och ”Bitterhet” heter de pappatätasta texterna, och i min läsning är det i dem författaren lyckas allra bäst med det han deklarerar som sin avsikt: att skriva om sina känslor, sin känslighet och sin känslosamhet. Min för- kärlek för dem beror inte på att jag skulle behöva veta mera än jag redan vet om just pappan Jörn Donner. De har ett starkt och brett tilltal för att vi alla har en pappa och en del av oss är föräldrar själva. Det är fascinerande att läsa om det där personliga känslobandet för att det är universellt, människopsykets grundstruktur och gåta.
En annan höjdare är stycket ”Skam”, som bland annat handlar om hur han dödar en tupp med blotta händerna på en parkeringsplats i Australien. Lika tänkvärd är betraktelsen ”Ensamhet”, som har en inte hemskt lyckad startsträcka men utvecklar sig till resonemang som jag kan instämma i av hela mitt hjärta:
”Det är beklagligt att ensamheten inte är tillräckligt mediasexig, för det finns ingen sjukdom i Finland som är mera akut. Samtidigt är det rätt så egendomligt hur frivilligt vi utsätter oss för den. Vi gör inte som italienarna, där en tredjedel av den vuxna befolkningen ännu lever med sina föräldrar. Vi gör inte heller som tyskarna, som under studierna oftast bor i en Wohngemeinschaft, en delad studentbostad, utan helst ska det vara en etta för där kan vi vara i fred, där kan vi vara ensamma och ’vara oss själva’. Då vi åldras gör vi verkligen inte som amerikanerna, som flyttar till en retirement community, utan vi sitter i våra små lägenheter in i det sista och blänger på grannen. Kanske vi till och med stadfäster ensamheten genom att köpa singelpersonens vigselring, enkoppskaffekokaren, denna symbol för hur långt vi som mänskligheten har kommit och samtidigt kanske den sorgligaste uppfinningen som finns. (...) Ensamheten är dödens bundsförvant och människans värsta fiende, tänker jag, och läser i tidningen att det nu ska vara krångligare för studerande att få bostadsbidrag om de är samboende med någon (...) inte en spaltrad om det farliga i reformen, ingenting.”
Jag citerar så där långt för att ni skall få en känsla för hur Donner är bra – men också för hur han kunde ha blivit bättre med strängare språkredigering. (Vad syftar ”där” i bisatsen efter ordet ”italienarna” på, och varför inte stryka ”-en” i ”mänskligheten” och ”uppfinningen”? Mera sådant finns och kunde lätt ha putsats bort.)
Lugn komik
Utan att göra anspråk på stor tragik redovisar Donner genomgående för ett visst främlingskap i världen, ett temperament som utan att utgöra ett alltför stort handikapp har gjort honom uppmärksam på sin omgivning och på sig själv, och fått honom att utveckla också förmågan att berätta om sina iakttagelser. När han var liten grät han lätt (”lipsill” kallar han sig) och verkade ”så sorgsen” i skolan att läraren blev orolig, berättar han sakligt, och ser själv förklaringen i sin individuella oxytocinoch dopaminbalans. En förklaring lika bra som någon.
Viktigast är ändå att Människan är ett känsligt djur innehåller mycket av klarsynt och skicklig gestaltning, vettiga existentiella frågor och drabbande insikter. Lugn komik samsas bekvämt med grundallvaret. Här finns också en bestämd strävan bort från hårdkokt lakonism och cynism, ett försök att ogenerat vara allvarlig, en generositet mot läsaren som jag tycker mycket om.