Ode till glädjen utan glädje
Sällan har recensenten blivit så föga medryckt av glädjebudskapet i Beethovens nionde symfoni. Efter Magnus Lindbergs sjutton minuter långa orkesterpreludium blev tolkningen av Beethovens nia en lätt besvikelse, som en glädjesång med sordin.
KLASSISKT
RSO:s Beethovenfestival
Radions symfoniorkester och Musikhusets kör under Roger Norrington. Solister: Tiina-Maija Koskela, sopran, Niina Keitel, alt, Markus Nykänen, tenor, Kristian Lindroos, bas. Körinstudering: Jani Sivén. Lindberg, Beethoven. Musikhuset 24.1.
Vem hade väl någonsin trott att legendariske periodinstrumentgurun Roger Norrington och den finländske modernisten par excellence Magnus Lindberg skulle sitta och diskutera Beethoven inför en konsert och att Norrington, till råga på allt, stod i beråd att vid samma konsert dirigera Lindbergs musik.
Nå, en hel del vatten har runnit i Aura och Vanda å sedan Lindberg skrämde slag på den intet ont anande Finlandiapubliken med Kraft och Norrington retade gallfeber på de mer traditionellt sinnade kritikerna och lyssnarna med sina Beethoveninspelningar med London Classical Players.
Under tre decennier hinner förvisso mycket hända. Bland annat det att Lindberg utvecklats från en hard core-avantgardist till en lika personligt som tidlöst klingande ultrasenromantiker samt att den gode sir Roger redan länge dirigerat enbart ”moderna” orkestrar; om än med de gamla lärdomarna i behåll.
Och som gemensam husgud har man, trots allt, gamle gode Beethoven. Ett intressant faktum var onekligen att Lindbergs för Promsfestivalen 2016 komponerade Two Episodes på grund av ett missöde vid uruppförandet nu för första gången hördes som det var tänkt: som en introduktion till nionde symfonin, som sömlöst övergår i Beethovens tonande urkosmos med sina öppna kvintintervall.
Och övergången var sannerligen sömlös så det förslog, nästintill omärkbar, trots att jag alldeles bra kan föreställa mig ett självständigt liv för den atmosfäriska, sjutton minuter långa diptyken. Lindberg citerar Beethoven synnerligen sparsamt – och rör självfallet inte An die Freude-temat – och, som vanligt, kan man bara njuta av den enormt raffinerade instrumentationen och läckert anteciperande harmoniken.
Välgörande vibratofritt
Norrington berättade att han gav Lindberg möjligheten att höra sitt
Betydligt värre var att den ultimata positiva energiladdningen lyste med sin frånvaro.
verk ”senza vibrato” och visst gav denna kvalitet musiken en klart njutbar, klangligt rentav fördelaktig tilläggsdimension. Att göra Beethoven vibratofritt är för Norrington givetvis en självklarhet även om han opererar med moderna stråkar och förvisso var det, den relativt väl tilltagna stråkensemblen – som uppvägdes med fyrdubbla träblåsare – till trots, en skönt transparent helhetsklang som mötte oss.
I övrigt måste dock erkännas att Norringtons nia utformade sig till en lätt besvikelse. Så mycket skilde sig tempona kanske inte från 80-talsinspelningen – några märkvärdigt makliga tempoval i framför allt finalen var ägnade att förvåna – men betydligt värre var att den ultimata positiva energiladdningen lyste med sin frånvaro. Som om Norrington, måhända med ålderns och vishetens rätt, valt att sätta sordin på det hela.
Sällan har jag blivit så föga medryckt av Schillers & Beethovens filantropiska glädjebudskap och den himlastormande slutstegringen blev onekligen något av en emotionell antiklimax. RSO-musikerna gjorde på många plan väl ifrån sig, men den avgörande uttrycksmässiga dimensionen lyste med sin frånvaro och den i sig hyfsat sjungande Musikhuskören kändes stundtals onödigt kort i rocken. Också solistkvartetten föreföll aningen blek, även om man röstligt smälte någorlunda väl samman.
En lika festlig som logisk avrundning på Radions symfoniorkesters första festival var det trots allt ändå frågan om och i samma veva passade man på att kungöra nästa RSO-festivals tematonsättare: Magnus Lindberg. Logiskt så det förslår även det och inte det minsta för tidigt med ett tvärsnitt av Lindbergs produktion i hans hemstad.