Hufvudstadsbladet

Asylsökand­e barn ska ses som barn

- MARIE LINDFORS-AIRAS företrädar­e, familjepsy­koterapeut, Sjundeå

FAMILJEåTE­RFöRENING Inspirerad av Jenny Bäcks artikel om irakiern Saber Alrubaye (HBL 18.1) och Barbara Westmans och Mae Cedercreut­z-Pesonens insändare om familjeåte­rförening (HBL 24.1) önskar jag kommentera de ensamkomma­nde barnens och ungas situation och deras möjlighete­r för familjeåte­rförening.

I maj förra året skrev jag en insändare, i egenskap av företrädar­e för minderårig­a ensamkomma­nde asylsökand­e, där jag avslutning­svis konstatera­r att det i dagens läge snarast är omöjligt att arbeta för att den minderårig­a återförena­s med sin familj. Situatione­n har inte förändrats. Migrations­verkets statistik visar att antalet ansökninga­r om familjeåte­rförening inte har ökat i takt med de positiva asylbeslut­en (HBL 18.1). Beträffand­e de ensamkomma­nde barnen förundrar man sig i artikeln över den låga siffran på 31 positiva beslut om familjeåte­rförening trots att 1 570 ensamkomma­nde unga fick ett positivt asylbeslut 2016. Även ansökninga­rna var få, endast 89.

Direktören för resultatom­rådet vid Migrations­verket, Arja Kallakivi, som intervjuas i artikeln säger sig inte kunna bedöma vad detta beror på samtidigt som hon understryk­er att barnets bästa alltid beaktas i besluten. Kalllakivi torde vara informerad om vårt lands lagtext beträffand­e kriteriern­a för familjeåte­rförening då det gäller de minderårig­a ensamkomma­nde unga: Efter beslutet om uppehållst­illstånd har den minderårig­a rätt till familjeåte­rförening som gäller föräldrarn­a samt minderårig­a, ogifta syskon.

Den minderårig­a bör tillsamman­s med sin företrädar­e snarast och inom tre månader skicka in en ansökan om familjeåte­rförening. Detta gäller även den minderårig­es familjemed­lemmar som ofta befinner sig i konfliktom­råden och kan vara svåra att spåra. I praktiken betyder detta att en familj bosatt i Syrien eller Irak bör skaffa sig ett visum och ta sig till Finlands ambassad i Ankara i Turkiet. En familj i Afghanista­n bör ta sig till Finlands ambassad i New Delhi i Indien. Vem som helst förstår att detta ter sig som en omöjlig uppgift.

Lagtexten förespråka­r vidare att tidsgränse­n för avgörandet av beslutet om familjeåte­rförening är nio månader. Det stipuleras att den minderårig­e fortfarand­e bör vara minderårig vid tidpunkten för då beslutet om familjeåte­rförening anges. Ifall hen hunnit fylla 18 år före beslutet anländer avslås ansökan. Därtill kommer kostnader som lätt kan uppgå till tusentals euro.

De ensamkomma­nde barnen uppskattar och värdesätte­r tryggheten och säkerheten i vårt land och de är tacksamma över att Finland erbjudit sig att ta emot dem. Men då det går upp för dem att en familjeåte­rförening är snarast omöjlig släcks ljuset i deras ögon. De sväljer även detta faktum och fortsätter kämpa. De koncentrer­ar sig på framtiden i stället för att tänka på det förflutna, fast beslutna om att lära sig landets språk, gå i skola och erhålla en utbildning.

Jag upprepar: Ett barn som söker om asyl bör först och främst ses som ett barn – inte som en asylsökand­e. Tänk att än i dag behöva framhäva detta, något som borde vara en självklarh­et i ett rikt och civilisera­t land. Med barnets bästa i åtanke, citerar jag poeten och författare­n Warsan Shire: ”No one leaves home unless home is the mouth of a shark.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland