Två uruppföranden och lika många repriser
Med dödsföraktande attityd tar Nya Tidens Ensemble sig an sin krävande repertoar.
KONSERTRECENSION Nya Tidens Ensemble Dirigent: Tapio von Boehm. Pulkkis, Haapanen, von Boehm, Fagerlund. Riddarhuset 6.2.
Nya Tidens Ensemble fyller en viktig funktion som ett samtidsmusikforum för unga proffsmusiker och långt hunna studerande och kompletterar på så vis såväl Zagros som Uusintas verksamhet med sin explicita fokusering på den inhemska repertoaren.
Ofta har man, liksom Uusinta, valt att ge en ny chans åt redan uruppförd musik av mer och mindre unga tonsättare, men i tisdags var det dags för inte mindre än två uruppföranden. Skräddarsydda för den kammarsammansättning om 15–17 musiker som man gjort till sin och även denna gång delvis med en för NTE typisk finlandssvensk fokusering.
Kalv på grönbete
Uljas Pulkkis (f. 1975 och den enda av kvällens tonsättare som inte var född 1972) tar i nyskrivna Lagrangian point avstamp i 1700-talsmatematikern Lagranges teorier om den himmelska mekaniken men det behöver lyssnaren inte bry sig om, om hen inte så uttryckligen önskar, utan kan i stället njuta av Pulkkis påhittighet vad, exempelvis, klangliga konstellationer och texturer samt den melodiska parameterns applicering på helheten beträffar.
Det 18 minuter långa stycket är renons på den profillösa nyromantiska estetik, som stundom likt en våt trasa lagt sig över Pulkkis musik under det senaste decenniet och man får ställvis intrycket av en kalv på grönbete, när han med förtjusning hänger sig åt en skönt pådrivande rytmik och en sensuellt ödesmättad melodik kryddat med piggt bubblande träblåskapricer.
Dödsföraktande attityd
Ett viktigt tillskott till den aktuella repertoaren, vilket även i högsta grad gäller Ilkka von Boehms ävenså uruppförda Fortress of Shadows – inspirerad av en resa till Hebriderna – som var helhetens kanske mest konventionellt avfattade musik utan att ändå kännas det minsta tillrättalagd.
Några alluderingar till Mendelssohns av samma mytomspunna landskap inspirerade uvertyr fann jag inte, men däremot en mängd sköna kontraster mellan till exempel mer abstrakt avfattade partier och ogenerat folkmusikaliskt färgade dylika. Von Boehm har kanske inte ännu funnit en egen, omedelbart igenkännbar stämma, men uttrycket känns genomärligt och musiken håller lyssnaren på spänn från första tonen till den sista.
Halsbrytande klarinettsolon
En skojig detalj var att bägge kvällens övriga stycken uruppfördes vid Zagroskonserten 29.3. 2003 och von Boehm kan, vid behov, trösta sig med att inte heller Sebastian Fagerlund hade funnit sin egen stämma när han skrev Renergies.
Rasande energisk och medryckande musik är det hur som helst, vilket gällde även Perttu Haapanens Sphinx Flowers; kvällens mest modernistiskt hållna partitur, även om den haapanenska modernismen inte sällan ifrågasätter konventionerna snarare än stryker dem medhårs.
Det är bara att beundra Nya Tidens Ensemble för den dödsföraktande attityd med vilken man tog sig an sin krävande repertoar och musicerandet var, under Tapio von Boehms klara och rediga ledning, tillika känslosamt och precist. Det var självfallet kollektivet som gällde, men en speciell eloge går ändå till Taavi Oramo för halsbrytande klarinettsolon samt Joel Papinoja, som förverkligade den solistiska pianostämman i Pulkkisstycket med all tänkbar bravur.
Musicerandet var, under Tapio von Boehms klara och rediga ledning, tillika känslosamt och precist.