När vinet såldes på apoteket
När Adolf Hitler kom på överraskningsbesök till Finland i juni 1942 för att gratulera Gustaf Mannerheim på födelsedagen serverades såväl akvavit och öl som vin och champagne till maten, men den tyske gästen föredrog alkoholfria drycker.
Nykterhetsrörelsen hade aktiverat sig i slutet av 1800-talet och nådde sitt mål när förbudslagen trädde i kraft den 1 juni 1919. Under de följande tretton åren var som bekant spritsmugglingen omfattande och de vackra tankarna om nykterhet blev aldrig verklighet. Detta medförde en förvridning av samtidens förhållande till alkohol helt generellt. Av praktiska skäl var det rå sprit från Estland och Polen som dominerade bilden, vin smugglades ganska lite.
Vin fanns att få på apoteken på ”klar” medicinsk indikation. År 1920 fanns det en cognac och ett bordeauxvin att tillgå men fyra år senare upptar förteckningen på apoteken hela 129 olika alkoholdrycker inklusive röda och vita kvalitetsviner, tio champagner och nio whiskysorter. Hur detta kunde motiveras ”ur medicinsk synpunkt” förefaller obegripligt men sannerligen till glädje för apotekare, läkare och patienter i behov av medicin.
Alko öppnade sina dörrar den 5 april 1932 klockan 10 (minnesregel: 543210). Denna viktiga stund baserade sig på en folkomröstning om förbudslagen sent i december 1931. Den pågående ekonomiska depressionen i världen gjorde ändå att vinkonsumenternas antal förblev rätt anspråkslöst. Gastronomin fick dock en chans att återhämta sig och att utveckla finländarnas smak efter allt vad tiden med smuggelspriten hade fördärvat.
1930-talets vinkultur
Ett visst vinintresse hade bestått hela tiden trots förbudslagen tack vare täta kontakter med Sverige och resor till kontinenten. Att dricka vin till högklassig mat var dock ett privilegium för städernas befolkning samt för de finländska brukspatronernas representation.
En genomgång av marskalk Mannerheims menyer från tiden 1934 till 1940 presenterar en mångsidig vinkultur i hemmet i Brunnsparken. Han var en stor konnässör. I museets arkiv finns marskalkens menyer från både S:t Petersburg och Helsingfors. Han hade tydligen ett utmärkt samarbete med sin kokerska och båda var starkt inspirerade av marskalkens syster Eva Mannerheim-Sparres kokbok och ger en god bild av högreståndsförplägnad under 1930-talet. En intressant detalj är att Mannerheim på menyerna antecknade de närvarande gästernas namn, vilket ger samlingen en bra överblick om vem som var vem i Finland. Han följde i mångt och mycket den gastronomiska traditionen från Chevaliergardet dock utan det musikaliska inslaget som där var en tradition.
Bland vinerna kan noteras Château Mouton Rothschild 1922 från Bordeaux, Échezeaux från Bourgogne samt Champagne Herriot 1926. Ett vin som ofta återkommer är bordeauxvinet Chateau Tertre-Daugau de Vassel 1929 och Cockburn’s London Dock Portwine. Bordeauxvinet hade marskalken sannolikt erhållit som gåva i ett större parti.
Under krigen 1939–45 var vinutbudet i Finland begränsat men Mannerheim avnjöt trots det goda viner. När marskalken överraskande fick besök av Hitler på sin 75-årsfödelsedag den 4 juni 1942 serverades lunchen i två tågvagnar vid Saimens strand. Marskalken hade president Ryti som bordsgranne och Hitler satt mittemot Ryti med statsminister Rangell vid sin sida.
Måltiden inleddes med piroger fyllda med ris, ägg och kål. Hitler tog en bit härav men inte av laxen som följde utan fick en sparrispuré. Som varmrätt serverades fylld gås – Hitler fick grönsakspudding. Desserten bestod av fruktsallad smaksatt med Kirschwasser och även nu måste rikskanslern få en egen version – utan alkohol.
Alla utom den långväga gästen njöt av goda drycker till maten. Till förrätten hälldes Rajamäki Akvavit och öl i glasen, till laxen Dienheimer 1937 Spätlese, till gåsen Chateau Bel Air och till desserten Champagne Pommery. Det sensationella var att man till kaffet tände cigarrer, vilket tyskarna tyckte var oerhört – Hitler ansågs avsky tobaksrök.
Vinboomen
Kriget och den kärva efterkrigstiden gjorde att vinintresset förblev lamt. Begränsningarna i alkoholreklamen och så småningom ett absolut reklamförbud som kom 1977 gjorde att vinjournalistiken inte utvecklade sig i vårt land trots att vi hade duktiga matskribenter. Av denna anledning förblev konventionella attityder och nästan slaviska uppfattningar om hur vin skulle avnjutas och kombineras med mat bestående.
Vinskrivandet i Finland började 1984 i tidningen Uusi Suomi med ett antal entusiaster. I början var attityden från myndigheterna verkligt hotfull eftersom man ansåg att presentation av olika viner var uppmaning till dryckenskap. Småningom insåg man på Alko, som då var kontrollerande myndighet, att det faktiskt var konsumentupplysning som snarare uppmanade till nyanserat alkoholbruk. I dag är de övervakande sakligt positiva till de vinspalter och bloggar som finns i tryckt form och i sociala medier.
Samtidigt började anstormningen av nya världens viner på den finländska marknaden. De första ”kryddiga” röda australiensiska och kraftigt ”eniga” ofta kaliforniska vinerna plockades entusiastiskt ur monopolets hyllor. Förändringarna i de politiska förhållandena i Chile och Sydafrika öppnade Alkos dörrar för deras goda viner.
Intresset för vin ökar fortsatt i Finland, vilket är glädjande ur gastronomisk synpunkt med tanke på vad vi har att erbjuda av råvaror från såväl sjö, skog som åkrar.