Finlands guld i händerna på utländska investerare
Finland rankas som världens femte mest åtråvärda destination för gruvdrift. Bland flera unika mineralfyndigheter är det främst guldet som lockar, bland annat tack vare en blingblingkultur i Indien och Kina.
Finland har seglat upp som Europas mest attraktiva mål för gruvdrift, framför Sverige och Irland, enligt en kartläggning från Fraser Institute.
Dels handlar det om metaller för elbilsbatterier som nickel och kobolt, och dels fyndigheter som koppar, zink och fosfat. I synnerhet 2007–2011 drog Finland till sig en boom av internationella investerare som bokstavligen hoppas tälja guld. Också i år öppnar en ny gruva i Valkeakoski.
Drivkraften är en sällan skådad aptit på guld bland placerare, elektronik- och smyckesindustrin. Guldets snittspris år 2007 var 697 dollar per troy-uns (en måttenhet för ädelmetaller). Värdet började skena i väg hösten 2008 då finanskrisen eskalerade och aktiemarknaderna kollapsade. Sommaren 2011 var guldpriset rekordhögt, kring 1 900 dollar. Även om boomen har mattats av en smula så riktas gruvindustrins blickar mot norr.
Fyndigheter för 500 miljarder
Ett av lockbetena är Geologiska forskningscentralen (GTK) som gratis erbjuder en stor databank med kartlagda malmfyndigheter. GTK estimerar värdet på malmfyndigheterna i Finland till cirka 500 miljarder euro.
För några år sedan gick Finland förbi Sverige i guldproduktion då en serie guldgruvor – samtliga i utländsk ägo – seglade upp. Just nu verkar fyra guldgruvor i Finland medan två ligger på is.
Ensam i tungviktarklassen är gruvan Suurikuusikko i Kittilä, ägd av kanadensiska Agnico Eagle Mines. Det är Europas största guldgruva, bortsett från Turkiet.
En mindre gruva är Pampalo i Ilomantsi, ägd av svenska Endomines. Där har man tvingats framskrida selektivt till följd av svag lönsamhet.
Australiensiska Dragon Mining driver guldgruvor i Vittis (Huittinen) och i Orivesi, och öppnar en tredje gruva i Valkeakoski under vårvintern.
Ett svajigt guldpris har också skördat offer bland de lycksökande. År 2014, efter att guldpriset sjönk, stängde gruvan Pahtavaara i Sodankylä då svenska Lappland Goldminers gjorde konkurs.
Har vi tålamod att bli rika?
År 1952 gav Urho Kekkonen ut pamfletten Onko maallamme malttia vaurastua? (Har vårt land tålamod att bli rikt?). Krigsskadeståndet hade nyss betats av, nu skulle det kapitalfattiga Finland industrialiseras och råvarorna i Lappland tas i bruk.
Samtliga gruvor som verkar i Finland, förutom Outokumpu och Talvivaara, är ironiskt nog i utländsk ägo. Inom finsk gruvpolitik har man resonerat i termer av kvartal i stället för årtionden.
Ännu på 1980-talet hade Outokumpu monopol, på grund av låga råvarupriser lade man ner eller sålde ut nästan all verksamhet. Samtidigt utplånades en stor del branschkunnandet.
På senare år har malmpriserna stigit medan nya lakningstekniker öppnar för utnyttjande av svagare malmfyndigheter. I brist på inhemska muskler har tomrummet fyllts av utländsk kompetens och kapital. Under 2006–2016 investerade gruvbolagen fyra miljarder euro i Finland, varav 600 miljoner i nyprospekt.
Å andra sidan tillämpar Finland avslappnad reglering och beskattning, till skillnad från exempelvis Australien som uppbär gruvskatt. Enligt Finnwatch betalade gruvbolagen i Finland 92 miljoner euro i samfundsskatt under 2011–2014, men sålde guldmalm för över 3,8 miljarder. Skatteplanering är vardagsmat i branschen.
Royalties för utnyttjande?
Förädling av metallerna, ett högkvalificerat arbetsskede, sker främst utanför Finland. I det hänseendet påminner Finland om ett modernt kolonialt Kongo: en råvarukälla, trots en del jobb och skatteintäkter.
Cirka en femtedel av världens guld kommer från småskaliga gruvor som saknar tillgång till modern teknik och ofta tillämpar livsfarliga arbetsmiljöer samt fördärvar naturen. Malmen krossas manuellt, sen används kvicksilver och cyanid för att separera guldet. I Finland är läget bättre.
Eftersom ett starkt inhemskt gruvägarskap inte verkar realistiskt kunde regeringen överväga att införa royalties för utnyttjandet av malm. Visserligen betalar Agnico Eagle undantagsvis en licensavgift för Kittilä, men summan landade på knappt 4 miljoner euro 2016.
Fyndigheten i Kittilä såldes 1998 av Paavo Lipponens regering för 200000 euro till svenska Riddarhyttan Resources Ab, som sålde vidare till kanadensarna. I Kittilä har producerats över en miljon uns guld sedan öppningen 2009, de återstående fyndigheterna beräknas till mer än tre miljoner uns och ska räcka åtminstone fram till 2035. Med intäkterna till dags dato, cirka fem miljarder euro, kunde man finansiera Finlands försvarsmakt i två år.
Vår tid präglas av hög geopolitisk risk och negativa (eller låga) real- räntor, som tenderar att stöda guldpriset. Trots höjd styrränta i USA har politisk skrämselhicka behållit guldets värde relativt högt, numera cirka 1 300 dollar per uns.
Rekordproduktion
Fascinationen för guld är lika lång som vår civilisation: ädelmetallen användes i smycken och i religiösa idoler redan 4000 f.Kr., och kring 1500 f.Kr. blev guld ett officiellt utbytesmedel i Egypten. Också i dagens affärsklimat uppskattar placerare ädelmetallens värdebevarande funktion. I fjol ökade efterfrågan på guld för smyckestillverkning med 4 procent.
Indien är, hack i häl med Kina, världens största konsument av fysiskt guld för prydnadsändamål. Om någotdera landet nyser så blir guldindustrin förkyld. Likaså ökar suget på guld inom framställning av trådlösa chips, kretskort och minneskretsar.
Den globala guldproduktionen har stigit varje år sedan 2008. Enligt World Gold Council nådde guldproduktionen i fjol ett rekord på 3 268,7 ton (eller 105 miljoner troy-uns). Ännu 2008 var den årliga produktionen 1 000 ton lägre.
Den världsledande producenten Kina har av miljöhänsyn tvingats vidta åtgärder för att minska antalet guldgruvor från 600 till cirka 450 fram till 2020. Kina står för cirka 15 procent av världens guldproduktion, en högre andel än Saudiarabien har på oljemarknaden. Men nästan hela Kinas guld går åt till att möta inhemsk efterfrågan och företagen får inte exportera guld. Det finländska guldet är däremot fritt villebråd för den som har råd och expertis att gräva.
Ett litet tröstpris är att teknikbolag som Metso och Outotec gör en hacka på gruvindustrin. ”I guldruschen tjänar du mest pengar på att sälja spadar”, lyder ett gammalt ordspråk.
Samtliga gruvor som verkar i Finland, förutom Outokumpu och Talvivaara, är ironiskt nog i utländsk ägo. Inom finsk gruvpolitik har man resonerat i termer av kvartal i stället för årtionden.