Kommunavtalet blev klart, kritik från fältet
Kommunsektorn fick avtal, övertidsförbudet visade att vårdpersonalen är underdimensionerad.
Den på förhand sett svåraste delen av avtalsrörelsen roddes i hamn på torsdagskvällen då 421 000 anställda inom kommunsektorn fick nya kollektivavtal. Att förhandlingarna var besvärliga och resultatet kritiseras på fältet beror bland annat på att facken ända sedan sommaren har ställt tuffa krav.
Vårdfacken Tehy och Super krävde lönepåslag för att kompensera eftersläpningar i förhållande till andra yrkesgrupper, och också det finska lärarförbundet OAJ:s ordförande Olli Luukkainen talade i ett skede om löneförhöjningar på ”hundratals euro”.
Den svåraste frågan var i alla fall fackens krav på kompensation för den tillfälligt minskade semesterpengen som ingår i konkurrenskraftsavtalet. Minskningen var värd 600 miljoner euro, facken krävde 300 miljoner.
Fackförbundens krav var så bestämda att de måste tillgodoses på något sätt ifall man ville undvika en strejk.
Löneförhöjningen sägs följa den allmänna linjen som skapades i exportindustrins avtal i höstas. Det stämmer i stora drag, men räknar man ihop procentsatserna i de tre löneförhöjningarna som ingår i det två år och två månader långa avtalet landar man på 3,45 procent, mot den allmänna linjens cirka 3,2 procent.
Men eftersom industriavtalen innehåller en ganska stor del som fördelas lokalt kan man inte utan vidare slå fast att de kommunanställda får större förhöjningar.
Att nivån är högre motiveras med att avtalsperioden är längre, detta för att följande avtalsförhandlingar inte ska föras samtidigt som vård- och landskapsreformen kör i gång.
Konflikten om den minskade semesterpengen löstes genom en summa som betalas i januari 2019. Den utgör 9,2 procent av månadslönen år 2019, I medeltal handlar det om cirka 250 euro. Kostnaderna beräknas till 135 miljoner euro.
I avtalet talar man inte om kompensation för semesterpengen, det handlar i stället om en engångssumma som baseras på lokala resultat. För det krävs någon form av produktivitetsmätning i kommunerna. Hur den ska se ut inom vården eller utbildningen är oklart. Många Tehymedlemmar är kritiska till avtalet, som de tycker ger alldeles för litet. Framför allt är det den anspråkslösa kompensationen för semesterpengen som väcker kritik.
Men att Tehys högsta beslutande organ enhälligt godkände avtalet visar att man inte bedömde att en arbetskonflikt hade gett så mycket bättre resultat att det skulle ha motsvarat kostnaderna.
Det är förståeligt att de offentligt anställda är missnöjda över att de och inga andra tvingades gå med på sänkt lön i konkurrenskraftsavtalet. Men det handlar i alla fall om ett val som facken själva gjorde, alternativen var bland annat sänkta söndagsersättningar och kortare semestrar. Det som kommunerna sparade tog staten hand om genom sänkta statsandelar.
Alla yrkesgrupper drabbades av konkurrenskraftsavtalet, inga löner höjdes och arbetstiden förlängdes utan ersättning. Låt vara att etiketten är annorlunda, men de kommunanställda är i alla fall den enda gruppen som får någon form av kompensation för konkurrenskraftsavtalet medan avtalet fortfarande är i kraft.
Argumentet att ekonomin nu är så mycket starkare att det finns utrymme att kompensera konkurrenskraftsavtalet håller inte heller. Ekonomin växer visserligen, men statens ekonomi är fortfarande på minus, trots högkonjunkturen fortsätter Finland att låna.
Övertidsförbudet och förbudet att byta arbetsskift som vårdfacken utlyste satte i alla fall fokus på ett systemfel i vårdorganisationen. Om den schemalagda arbetstiden inte räcker till utan systematiskt måste kompletteras med övertid eller dubbla skift är personalstyrkan inte rätt dimensionerad.
Men att lösa det problemet på ett hållbart sätt är nog svårare än att komma överens om löneförhöjningarna i ett kollektivavtal.