Allt nästan som vanligt

Den danska asyldebatten visar hur våra nordiska humanitära ideal förfaller.

● Bland de nordiska länderna har Danmark den strängaste asylpolitiken. I fjol sjönk landets asylsiffror till de lägsta på tio år. Trots det vill de danska socialdemokraterna skärpa asylrätten ytterligare. Partiet har under partiledaren Mette Frederiksen 27 procent av platserna i Folketinget, men sitter i opposition.

Socialdemokratiets (S) förslag är som ur en futuristroman. Danmark skulle upprätta asylkolonier utanför Europa och också hellre betala andra länder för att sköta de asylkvoter som administrativt eller moraliskt tillkommer Danmark. Den spontana asylrätten vill man häva och i strid med 1951 års internationella asylkonvention kunna skicka bort dem som sökt asyl vid en dansk gräns.

”Stäng gränserna” ses i Finland fortfarande som en rätt så extrem nationalistisk slogan. Så är det inte längre i Danmark. ”Graensebommen ned. Vi skal have kontrol over vores eget land” skriver S-folketingsgruppens vice ordförande Dan Jørgensen, 42.

I retoriken dyker begreppet ”ickevästliga” personer upp som en självklar term och det är också främst folk från länder utanför Europa man vill porta. Få ledande politiker påpekar att det är en rasism som klassificerar människovärdet.

Det är också tydligt hur argumentationen har vänt i de andra partierna, som statsminister Lars Løkke Rasmussens liberala Venstre. S-argumenten betraktas inte som inhumana och omoraliska, utan snarare som orealistiska och ogenomförbara. Som att tanken är bra, men...

Norden stod under 1900-talet för höga globala och humanitära ambitioner, bland annat i ledningen för det unga FN. Socialdemokraterna stod för internationell solidaritet. I dag håller idealen på att förfalla.

Passunionen inom både EU och Norden är i praktiken hävd. Danmark kräver pass vid den tyska gränsen och Sverige gjorde detsamma på Öresundsbron i 16 månader. Nu har polisen en extra övervakning vid bron och i den glatt lediga ton som kännetecknar svensk skyltning informeras passagerare att allting är ”nästan som vanligt” och att polisen kan göra språktest ”för att vara på den säkra sidan”.

å andra sidan ska man inte förfalla till ett slags ”låta alla komma”-fundamentalism i fråga om invandring och asyltrafik. Självfallet är det rätt att aktivt fundera på humana och konstruktiva alternativ, eftersom det finns flaskhalsar i integrationen hos oss. De hindren bottnar däremot ofta i våra superbolstrade system, inte i att de nyanlända inte skulle förstå att man här på jorden ofta bör dra på sig ett par arbetshandskar och jobba ifall man också vill äta.

Vi kunde ha effektivare global diplomati och internationell påtryckning för att lösa regionala konflikter. Vi kunde också kräva att rika länder till exempel i Mellanöstern skulle öppna sina gränser för flyktingar.

För vår nationella moral skulle det också vara viktigt att visa att ömsesidighet och etikens gyllene regel också gäller länder emellan. Den hjälp vi en dag hoppas få av någon annan, ska vi själv ge andra i dag.

I den mån man i Danmark kan föreställa sig att landet en dag drabbas av okontrollerbara klimatfenomen på Nordsjön, energikriser, pandemier eller krig kan det vara värt att redan nu tänka hur det blir den dagen ”graensebommen” är stängd för danskar i andra länder.

Vi tror ibland att världen ska störta samman på nytt på samma sätt som förra gången. Som 1933 när Hitler kom till makten.

En annan historisk parallell där människovärdet plötsligt rasat i Europa kunde vara den våg av rashygien som drog genom Norden och det unga Baltikum på 1930-talet. På fem år införde alla länder lagar om tvångssterilisering av icke-prima material. Den vågen började inte med Tredje riket, utan med oss.

Först ut var Danmarks regering 1929 med rashygienikern Karl Kristian Steincke som justitieminister. Regeringen leddes av socialdemokraterna.

”För vår nationella moral skulle det också vara viktigt att visa att ömsesidighet och etikens gyllene regel också gäller länder emellan. Den hjälp vi en dag hoppas få av någon annan, ska vi själv ge andra i dag.”

JAN-ERIK ANDELIN Jan-Erik Andelin är ledarskribent vid Hufvudstadsbladet.