Fläktar från Berlin på festivalen Sidestep
DANSRECENSION Sivuaskel/Sidestep 2018 Sorrow Swag. Koncept och koreografi: Ligia Lewis. Musik: George Lewis Jr. (of Twin Shadow). På scenen: Andrew Hardwidge. Fist Piece. Koncept, koreografi och musik: Pan Daijing. Film: Pan Daijing, Ekaterina Reinbold. Framställning: Pan Daijing, Gregori Holma. Kabelfabriken 7.2. och 8.2.
Via Ligia Lewis Sorrow Swag och Pan Daijings Fist Piece får vi en fläkt av och en inblick i den samtida dansoch nya scenkonstscenen i Berlin. Den klubblika stämning som skapas av ljudligt mingel i aulan kring Ihana Baari i Kabelfabriken, fungerar väl som inkörning till de korta föreställningarna i de sceniska rummen. Det är inte svårt att föreställa sig att man faktiskt är nere i centrala Europa.
Pan Daijings föreställning har en meditativ intensitet men samtidigt spetsad dramatik i sin blandning av konsert-, video- och scenformatet. Helheten är inriktad på att måla upp ett mentalt landskap och resultatet blir en foglöst samstämd helhet, med Pan Daijing själv som fokus.
Pan Daijing inleder med att sjungande ta sig fram genom publiken som flockas framför fondens upphöjda scen och videoduk. Hon uppträder själv på videoduken i estetiserade landskap eller tematiska scener och givetvis på scenen, med egen röst i olika kombinationer med egen musik. I en kort slutscen får hon säll- skap av Gregori Homa när de två framställer något som för tankarna till ett friktionsfyllt och laddat men även samstämt förhållande.
Melankoli, komplexitet och kontraster färgar framställningen av förbiglidande ögonblick och kontinuerlig förändring. I sitt berättan- de och i sin dramatik närmar sig föreställningen faktiskt operaformatet, vilket Pan Daijing själv påpekar i programbladet.
Påträngande
Ligia Lewis Sorrow Swag med Andrew Hardwidge som känslosamt elastisk protagonist, är inne på rätt olika linjer. Här känns handlingen mera spontant framväxande och öppen för tolkningar, med en rad infallslika och tidvis rätt lekfulla vändpunkter.
Det visuella och auditiva är väldigt starkt och påträngande även för publiken som sitter bänkad traditionellt. Dimridåer kan skölja över Hardwidge och scenen kan bli surreellt grotesk, som när bara hans mun fokuseras i ett spottande raserianfall.
Helheten är mollstämd och själva scenframställningen avskalad i de ögonblick den verkligen framträder i det dominanta sceniska landskapet. Om man läst om legeringen av Stanislavskijs skådespelarteknik och autentisk rörelse som koreografisk utgångspunkt, försöker man avläsa framställningen ur de perspektiven. Själv blir jag inte övertygad om att fusionen här skapat något innovativt nytt.