Träf­far stär­ker vän­ska­pen

Em­ma Lind­ström och Ma­ri Kok­ko le­ver helt oli­ka var­dags­liv, men ibland träf­fas de för att gö­ra sa­ker till­sam­mans. De möt­tes via en vän­tjänst och lär nu sak­ta men sä­kert kän­na varand­ra.

Hufvudstadsbladet - - Nyheter - ANNIKA RENTOLA 029 080 1370, annika.rentola@ksf­me­dia.fi

Ma­ri Kok­ko (t.v.) och Em­ma Lind­ström möt­tes via en fri­vil­lig­or­ga­ni­sa­tion, som ar­be­tar för att ge barn vux­en­kom­pi­sar och nu träf­fas de re­gel­bun­det.

Ba­ra ett sten­kast ifrån den lil­la lä­gen­he­ten i Vall­gård i Helsing­fors drar tra­fi­ken fram längs den bre­da Bac­kas­ga­tan, men hem­ma hos Ma­ri Kok­ko, 25, är det lugnt och stil­la. Vid hen­nes köks­bord sit­ter Em­ma Lind­ström, 13. Hon har öpp­nat en flas­ka läsk. Det är in­te förs­ta gång­en Em­ma kli­vit upp­för trap­por­na till Ma­ri – se­nast var hon här för att gö­ra tor­til­lor och spe­la kort­spel.

I dag vän­tar en hög av­lag­da klä­der i det kom­bi­ne­ra­de sov- och var­dags­rum­met. Em­ma ska få väl­ja och vra­ka.

– Jag be­hö­ver bli av med dem för att det ska bli käl­lar­re­no­ve­ring i hu­set. Käl­la­ren ska töm­mas på gre­jer och jag har haft klä­der jag in­te läng­re an­vän­der där, sä­ger Ma­ri.

Em­ma och Ma­ri möt­tes i som­ras via vän­tjäns­ten Oma­kamu. Oma­kamu är en po­li­tiskt och re­li­giöst obun­den fri­vil­lig­or­ga­ni­sa­tion som ar­be­tar med vän­verk­sam­het för barn och unga. I prak­ti­ken ut­bil­dar för­e­ning­en vux­na per­so­ner som är be­red­da att um­gås med sin nya be­kant­skap un­der många år, kanske li­vet ut.

Kurs i bot­ten

De fles­ta fa­mil­jer som sö­ker vux­na vän­ner åt si­na barn hit­tar till Oma­kamu via nä­tet. Ibland tip­sar stä­der­nas fa­mil­jear­be­ta­re si­na kli­en­ter om verk­sam­he­ten.

– Det var mam­ma som frå­ga­de mig om jag skul­le vil­ja ha en vux­en vän den här vägen, sä­ger Em­ma, som tyck­te det lät som en god idé med en vux­en kom­pis. Att bo till­sam­mans med mam­ma, en hund, en katt och ett marsvin i Svedäng­en är bra, men de fles­ta kom­pi­sar­na är skol­kam­ra­ter som mest finns till hands un­der skol­da­gen.

För Ma­ri bör­ja­de det he­la med en tan­ke om att vil­ja gö­ra nå­got gott.

– Jag ha­de fun­de­rat på fri­vil­lig­ar­be­te ett tag, men in­te hit­tat nå­got lämp­ligt. Se­dan rå­ka­de jag se en an­nons för Oma­kamu i en gra­tis­tid­ning och för­stod att det här är min grej.

Ma­ri ha­ka­de på en av för­e­ning­ens kur­ser för bli­van­de vux­en­kom­pi­sar.

– Jag gick på fö­re­läs­ning­ar om barns och ung­as ut­veck­lings­sta­di­er, fick prak­tisk in­for­ma­tion och dis­ku­te­ra­de gräns­drag­ning­ar och så.

Där­ef­ter fick jag bör­ja vän­ta på att be­hö­vas. Det tog väl nå­gon må­nad och jag ha­de re­dan tänkt att det in­te blir nå­got av det he­la när te­le­fo­nen ring­de. Jag fick ve­ta att det finns en flic­ka som he­ter Em­ma som på­min­ner om mig och att vi kanske kun­de pas­sa ihop.

Ma­ri åk­te hem till Em­ma och hen­nes mam­ma.

– Det kän­des ro­ligt, men jag var nog li­te ner­vös, sä­ger Em­ma.

– Hör­du, det var nog jag ock­så, sä­ger Ma­ri och ler.

Kort­spel och mi­ni­golf

Se­dan den förs­ta träf­fen har Em­ma och Ma­ri spe­lat mi­ni­golf, spe­lat kort, la­gat mat och tit­tat in på en vin­ter­sport­mäs­sa. Em­ma har ta­git en sväng till Ma­ris ar­bets­plats, en ben­sin­sta­tion i nor­ra Helsing­fors.

– Nå, den där mäs­san var kanske in­te rik­tigt vår grej, men vi får hit­ta på nya sa­ker. För mig är det ro­ligt att gö­ra så­dant jag in­te gör med mi­na jämn­å­ri­ga vän­ner, sä­ger Ma­ri.

Em­ma ly­ser upp när det blir tal om hur de stud­sa­de om­kring i tram­po­lin­par­ken. Nu gäl­ler det att hit­ta en lämp­lig dag för att bow­la; hal­len i Mo­sa­bac­ka och buss­för­bin­del­ser­na dit har de re­dan koll på.

Men hur­dan är en rik­tig vän? Vad ska man kun­na för­vän­ta sig?

Em­ma fun­de­rar.

– Man ska kun­na be­rät­ta hem­lig­he­ter för den and­ra och li­ta på hen­ne.

Vå­gar du det med Ma­ri?

– Kanske li­te. Det bäs­ta är att ha nå­gon att gö­ra oli­ka sa­ker med.

För Ma­ri är vän­skap det­sam­ma som att va­ra på­lit­lig och är­lig gente­mot den and­ra.

– Bå­de un­der bätt­re och säm­re da­gar.

Ma­ri vet hur det känns att in­te ha ett så stort um­gänge.

– När jag var el­va flyt­ta­de vi till Kanga­sa­la. Jag har all­tid va­rit li­te blyg, men det bod­de många jämn­å­ri­ga i grann­ska­pet och jag ha­de min rid­hob­by så jag fick kom­pi­sar. Men

Ef­ter en träff kan jag kän­na mig li­te sorg­sen, för att det ro­li­ga har ta­git slut.

Em­ma Lind­ström

Jag bru­kar va­ra glad ef­teråt, ha kvar en bra stämning.

Ma­ri Kok­ko

när jag se­dan som 19-åring flyt­ta­de till­ba­ka till Helsing­fors ha­de jag tap­pat mi­na gam­la vän­ner och då ha­de jag in­te så många and­ra än min sys­ter och vå­ra släk­ting­ar att um­gås med. Det var en en­sam period. Nu har det än­då ord­nat sig. Jag har hit­tat en vä­nin­na på sam­ma våg­längd som jag och det känns som om vi all­tid ha­de känt varand­ra.

Trygg stämning

Em­ma har inga re­gel­bund­na hob­by­er, men hus­dju­ren be­hö­ver om­sorg och läx­or­na ska gö­ras.

– Jag har sagt till Em­ma att hon kan ringa mig om hon be­hö­ver läx­hjälp, sä­ger Ma­ri, som själv fun­de­rar på vil­ken ut­bild­ning hon skul­le vil­ja ha. Lä­ra­ryr­ket el­ler ett jobb som ung­doms­le­da­re loc­kar li­te. Em­ma vet vad hon vill. – Jag vill bli barn­sjuk­skö­ters­ka. I var­dags­rum­met vän­tar nu en få­tölj över­fylld med ut­ren­sa­de klä­der. Ma­ri hål­ler upp en kjol och kon­sta­te­rar att den är väl­digt kort, i det när­mast att be­trak­ta som ett de­sign­miss­tag.

Em­ma fast­nar för en klar­grön tunn skjor­ta. – Får jag ta den här? – Visst! Be­hö­ver du en lä­der­jac­ka? Ja, den är in­te av äk­ta lä­der för­stås …

– Nej, jag har re­dan en. Vad är det här?

Ma­ri vän­der ut och in på ett gult tygsjok och sä­ger att det är en topp. Föl­jan­de plagg är en tunn skjor­ta, näs­ta ge­nom­skin­lig.

– Så du be­hö­ver du ha nå­got an­nat un­der. – El­ler ovan­på ….? Hö­gen i sto­len krym­per, fynd­hö­gen på sof­fan väx­er.

Em­ma och Ma­ri pla­ne­rar för fram­ti­den. De ska gå på bio och Em­ma vill gär­na se en ani­ma­tion av nå­got slag. Det gäl­ler ba­ra att hit­ta nå­got in­tres­sant.

En el­ler två gång­er per må­nad är det tänkt att de här vän­ner­na ska um­gås, där­e­mel­lan går det bra att hål­la kon­takt per sms el­ler sam­tal.

– Ef­ter en träff kan jag kän­na mig li­te sorg­sen, för att det ro­li­ga har ta­git slut, sä­ger Em­ma. Ma­ri ser ur mot­satt vin­kel. – Jag bru­kar va­ra glad ef­teråt, ha kvar en bra stämning.

FO­TO: NIKLAS TALLQVIST

FO­TO: NIKLAS TALLQVIST

En hel del av Ma­ri Kok­kos av­lag­da klä­der får flyt­ta till Em­ma Lind­ströms gar­de­rob i Svedäng­en: bå­de svar­ta plagg och gran­na fär­ger får god­känt av Em­ma.

Fo­to: Niklas tallqvist

Em­ma Lind­ström, 13, och Ma­ri Kok­ko, 25, träf­fa­des för snart nio må­na­der se­dan och trivs till­sam­mans.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.