Torpare, krigsdrabbade, karelare, bostadslösa alkisar, knarkare och papperslösa kommer och går. Men fattigdomen i Finland består.
Nej, samhället stöder inte utvecklingen av appar och plattformer som ska ge mat åt alla på ett värdigt sätt.
IHelsingfors är släkten Hursti en tänkvärd del av Finlands 100 år. I familjen har man sedan 1916 bedrivit hjälpverksamhet för behövande. Torpare, krigsdrabbade, karelare, bostadslösa alkisar, knarkare och papperslösa kommer och går. Men fattigdomen i Finland består. Ännu år 2018 står 20 000 personer i de ringlande brödköerna. På tv gråter Heikki Hursti över att finansieringen tryter; köerna har vuxit till 3 000 personer.
Välfärdssamhället är inte vattentätt. Trots stöd och bidrag har många ändå en livssituation där de fortfarande behöver komplettera ekonomin med gratis mat. I medier (MTV 7.2) intervjuas den ensamstående Ritva med sex barn och fem korta jobb. Hon behöver mathjälpen.
Matvarorna till mathjälpen kommer som överflöd från mataffärer och stormarknader. Därifrån kommer också Ritva. Som ensamförälder lyckades hon hålla sitt jobb inom daglighandeln fram till de nya fria öppettiderna. Då blev arbetsschemat med kvällar, nätter och veckoslut ohållbart.
En stor del av mathjälpen distribueras under det offentliga socialväsendets radar. Ofta tar kyrkans diakoni vid där, eller skaror av frivilliga från kollektiv för arbetslösa eller friförsamlingar.
Också klanen Hursti arbetar i en kultur där många har en bakgrund i rusproblem, familjevåld och misär, men där man sedan har kommit till tro och till mening och gemenskap i att hjälpa andra. Brödköerna garneras diskret med halva evangeliecitat om att vara fattig och hungrig, om ”vårt dagliga bröd” och så vidare.
Ett mindre stråk kring mathjälpen består av dem som av radikalekologiska skäl vill vara veganer och friganer och sätta matåtervinningen i system.
I brödköernas halvreligiösa ”undre värld”, om uttrycket tillåts, är det också en kamp om revir. En mera uppseendeväckande incident blossade före jul upp i riksdagen.
Efter att Sannfinländarna hade fallit ur regeringen förnyades inte det miljonbidrag som partiets riksdagsledamot Mika Niikko året innan hade lyckats styra till den Borgåbaserade (och svenskdominerade) hjälporganisationen Samaria.
I år styrs stödet till andra organisationer med större erfarenhet av just livsmedelshjälp, men den bristande kontinuiteten bidrar knappast till att lösa det problem av värdighet och humanitet som köerna utgör.
Med modell från Tafelrörelsen och dess 900 matställen i Tyskland, Österrike och Schweiz försöker man nu styra om brödköerna till konceptet ”Gemensamt bord”. Köerna ska in under tak och distributionen bli effektivare så att man möts som arbetskollektiv och i matsalar i stället för att köa. Men skalan bara växer.
Efter att ha etablerat kyllager för mathjälpen är man nu uppe i termen matsvinnsterminal. Fattighjälpen involverar allt större aktörer, till exempel Sitra som ännu för något årtionde sedan var en industriutvecklingsfond på bergsrådsnivån.
Frågan är om vi längre strävar efter att få bort behovet av brödköer, eller om vi gör dem till en bestående, förnuftsdriven del av samhället.
Ingen användare tycker förmodligen att det är fostrande att stå i snöslask för att vänta på sin mat. Men överraskande många har börjat beskriva kulturen kring brödköerna som ett kamratstöd och en gemenskap. Bland de köande beskriver åtta gånger fler sig som ensamma i livet, jämfört med befolkningen i snitt.
Om vi oroar oss för att invandrare skapar underkulturer och ghetton, borde vi vara uppmärksamma på att detsamma också sker bland dem i vår egen inhemska befolkning som ingenting har.
Man kan också undra om inte den nya plattformsekonomin har någonting att bidra med här. Regeringen stöder kraftigt nya digitala plattformer för att köpa, boka och resa. Men vi har inget projekt för att värdigt distribuera mat – bröd, skinka, yoghurt – åt alla efter behov.
Det går i stället till som när Helsingfors gatpojkar stod på rad i Baggböle hos pastorn och matteläraren Arvo Hursti för 100 år sedan.