De döda hålls levande genom att vi minns dem
Coco är en av de senaste årens främsta Pixaranimationer. Galenskapen sprudlar och färgerna är berusande.
Veckans biopremiär Coco är en stark kandidat för att vinna en Oscar som bästa animation.
ANIMATION/BARN
Coco
HHHHI Regi: Lee Unkrich & Adrian Molina. Manus: Molina, Matthew Aldrich. Röster, originalversionen: Anthony Gonzalez, Gael García Bernal, Benjamin Bratt. Även på svenska och finska, i 2D och i 3D.
■ Coco är filmen som fått försäljningen av handgjorda, mexikanska gitarrer att skjuta i höjden. Men så handlar det ju också om musikens vara eller icke vara, rättare sagt om den klassiska mariachitraditionen.
Som det råkar sig har musiken traditionellt varit en hörnsten hemma hos familjen Rivera, det vill säga tills farmors morfar Hector en gång i tiden lät bli att komma hem från en spelning. Sedan dess har musiken varit bannlyst, något som grämer inte minst Miguel, junioren.
Han är den aspirerande musikern som till skillnad från resten av familjen inte har mycket till övers för det traditionella levebrödet, att producera skodon. Inte nog med det: samma dag som det drar ihop sig till en talangtävling på stan infaller också De dödas dag, Dio dos Mortos.
Och det om något är en familjehögtid, dagen när man minns dem som gått bort. Och att en dag som denna spela gitarr och ha sig går bara inte för sig, fattar vem som helst.
Inspirerat galet
Men försök säga det till Miguel som i skydd av nattens mörker smyger sin väg, bara för att i ett desperat försök att komma över en gitarr – farmor Imelda hade sönder hans egen – hamnar på kollisionskurs med de levande döda, bland dessa gitarristlegendaren Ernesto de la Cruz!
Coco är den senaste i raden av Pixarpjäser, en av de senaste årens främsta. Inte bara golvas man av de berusande färgerna och en detaljrikedom som inte känner några som helst gränser, även i övrigt tar Lee Unkrich (Hitta Nemo, Toy Story 2 & 3) och gänget ut svängarna.
Det är sprudlande, inte sällan galet inspirerat arbete, och trots att man här närmar sig den mexikanska kulturens heligaste, mötet med andevärlden, är det värmen och vördnaden som utgår med segern.
Minst lika sympatisk är filmens sensmoral, något i stil med att så länge vi minns och kommer ihåg våra förfäder förblir dessa mer eller mindre levande – varpå den inom västerländsk kultur så stränga (och tabubelagda) uppdelningen mellan liv och död suddas ut, åtminstone lite grann.
Möter skelett
Sedan får man väl stå ut med att Miguel under sina eskapader i den parallella verkligheten kol liderar med en himla massa benrangelsfilurer, för så där störande läskigt blir det ju inte.
I den mån det finns fog för kritik skulle det i så fall handla om det dramaturgiskt tokiga i att det som egentligen borde vara en parentes (i förhållande till ramhandlingen) portioneras ut i form av en hel akt.
Men det är kanske mera en randanmärkning, sett mot bakgrunden av en film som på slutsträckan blir riktigt, riktigt rörande.
Se och begrunda och glöm för allt i världen inte att tända (stearin)ljusen när det beger sig. I mörkret går man lätt vilse.