”Farten räcker ingenstans”
Krista Pärmäkoski övertygar, men resten av damlaget har det tyngre.
Tjugonde plats. Tjugotredje plats. Över två minuter till täten.
Tårarna rinner längs med RiittaLiisa Roponens kinder. I sitt femte och säkerligen sista OS hade skidveteranen satsat allt på att vara som bäst i fristilsloppet, där hon alltid varit i sitt esse.
– Jag vet inte vad som fattas. Farten fattas, säger hon uppgivet.
– Jag fick allting ut av min kropp. Det finns bara inte mer att ge för tillfället.
Bra känsla men ingen fart
Laura Mononen har varit en skugga av sig själv den här säsongen. Hon är själv förbryllad över läget.
– Det kändes helt bra ända till slut, men farten räcker tydligen ingenstans. Jag vet inte vad som hänt, säger hon.
– Det här är väl min nivå. Jag orkade pusha på hela tiden, men blir två, två och en halv minut efter. Det är helt förskräckligt.
Kerttu Niskanen var inte ens med, för hon kände sig inte i form. Hon har blivit undersökt av landslagsläkaren Maarit Valtonen, men sjuk är hon alltså inte. Aino-Kaisa Saarinen och Johanna Matintalo fokuserar på att eventuellt skida i stafetten och 30 km.
– Lauras och Ritus placeringar motsvarar inte deras förväntningar, men båda hade en bra känsla, säger förbundskapten Reijo Jylhä.
– Vi tog ett delat brons i dag och det är bra.
Han har en del att fundera över då han ska pussla ihop lördagens stafettkvartett tillsammans med den övriga landslagsledningen. Ingen utom Pärmäkoski har precis rosat marknaden i OS. Matintalo är så oerfaren att det blir svårt att slänga in henne i hetluften.
– Frånsett Krista är det inte stora skillnader mellan idrottarna. Laget är jämnstarkt.
Det mest sannolika alternativet är Saarinen-Niskanen-Roponen-Pärmäkoski i den ordningen. Ett annat alternativ är att Matintalo skidar en klassisk sträcka. Men damernas stafett är inte alls mera en säker medalj för Finland: USA stod för en solid insats på 10 kilometer och Sverige och Norge är en bra bit före Finland för tillfället.