Säljer sig billigt
DRAMA/KOMEDI
Lagret 2
HHIII Regi: Taru Mäkelä. Manus: Veli-Pekka Hänninen. Foto: Jouko Seppälä. I rollerna: Kari-Pekka Toivonen, Minttu Mustakallio, Aku Hirviniemi, Vesa Vierikko, Hannele Lauri.
■ När man på sjuttiotalet klämde fram arbetarskildringar var det i regel med rynkor i pannan och det socialrealistiska för ögonen. Så inte i Taru Mäkeläs hejdlösa Arto Salminenfilmatisering Lagret (Varasto) där man hellre slog dank än slet i sitt anletes svett.
Vadå aktiveringsmodell; i den mån radarparet Rousku (KariPekka Toivonen) och Raninen (Aku Hirviniemi) lade ett strå i kors var det för att kränga byggvaror förbi bokföringen.
Nåväl, nu vill det sig inte bättre än att Rousku, vid det här laget far till en strulig tonårsdotter (Emilia Karilampi), stigit i graderna. Det är kundbetjäning som gäller men eftersom attityden är vad den är blir han inte långvarig på posten.
Sedan hjälper inget annat än att försöka hitta ett nytt jobb. Hur motbjudande som helst, i synnerhet som gamla bekanta byggnadsentreprenören Jylhäkorpi (Vesa Vierikko) erbjuder att avtal som inte direkt tål dagsljus.
Så varför inte – tillsammans med bluesbrodern Raninen – starta eget. Hur svårt kan det nu vara, att kakla och måla och hålla i en djävla hammare.
Fräckt och burdust
Det bästa i Lagret 2, även den i regi av Taru Mäkelä, är den fräcka, utomordentligt uppnosiga attityden. Här bockar eller bugar man inte. Och har man vägarna förbi Tallinn är det inte för att gå på opera utan för att köpa sprit.
Däremellan sjunger man kara oke och gör sig vacker med spackel (flickvännen och fempennisstylisten Minttu Mustakallio), detta med uppbackning av mormor Hannele Lauri som när hon inte bolmar ägnar sig åt kreativ bokföring.
Tvivlar inte en sekund på att det här inte går hem i stugorna, men komiskt sett lämnar Mäkeläs uppföljare en hel del att önska.
I stället för att utveckla och renodla skämten väljer man oftast att lägga ribban lågt. Inte sällan smakar slutresultatet sitcom, i sig föredömligt burdus sådan.
Samtidigt blir också karaktärsskildringen halvgjord, eventuellt med undantag för Rouskus yrvakna försök att äntligen axla sin papparoll.