Med Amtrak genom USA
Passagerartågen som korsar USA är få och märkta av tiden. De är perfekta om man vill lära känna det enorma landet i lugn takt, se ut genom panoramafönster och umgås med sällskapliga medresenärer.
Att åka tåg i USA är inte direkt som att ta Orientexpressen. Passagerartågen som fortfarande går är gamla och omoderna, men utmärkta för en upptäcktsresande som vill se en lite annan sida av landet som byggts för bilar. Tåget hinner bli ett eget litet samhälle medan landskapet växlar under en lång resa. HBL åkte Amtraks Cascades från Albany till Seattle och vidare med Empire Builder till Chicago.
Det är gryning när fotografen och jag står på stationen i Albany, Oregon, och väntar på tåget. Ett par äldre damer frågar om vi vet hur det går till när man ska på, det är första gången de åker tåg.
USA är byggt för bilar. I västra USA går den enda tåglinjen från syd till norr längst kusten, och därifrån finns fyra linjer som korsar landet österut. Mellan östkustens storstäder är tågtrafiken mera utvecklad, men den är långt ifrån vad vi är vana vid i Europa. Passagerartågen som fortfarande går i USA är ofta omoderna, både i inredning och hastighet, men för upptäcktsresande är de en ofta okänd skatt.
Amtrak Cascades tutande når oss som ensamma rop i natten innan strålkastarna syns i fjärran. En konduktör hoppar ut och ser till att vi hittar till våra säten. Första klass är ingen lyx, bara lädersäten av större bredd och en rabattkupong på tre dollar i tågkaféet.
Kvinnan före oss i kön beställer en Bloody Mary. Några slumrande dagspendlare finns bland resenärerna, men för de flesta av oss betyder tågresan semester.
Utanför fönstret ligger dimman tung över fälten och solen går upp över Mount Hoods konformade siluett. Vi kör förbi Portlands dammar och över de gamla stålbroarna där cyklister trampar på väg till jobbet, över Columbiafloden och in i delstaten Washington.
När vi passerat staden Olympia följer vi floddeltat alldeles intill kanten där drivved och ibland hela träd ligger uppsköljda på den smala stranden. Tacoma välkomnar oss med en siluett av rykande skorstenar, lyftkranar och ett mäktigt berg i bakgrunden. Ju närmare vi kommer Seattle desto mer skiftar lönnarna i gult.
Restaurangen är tågets själ
Tågbytet i Seattle är en möjlighet att utforska den rika matkulturen i China Town bara några kvarter från stationen. Sedan börjar det stora äventyret: tvådygnsfärden genom norra USA med tåget Empire Builder.
Vagnarna är dubbeldäckare i stål. De är överraskande stora, som så mycket annat här i USA. Överraskande liten är däremot vår kupé kallad Roomette, bara 30 centimeter bredare än de två sätena i den. När vår tågvärd på kvällen omvandlar dem till en våningssäng upptar de kupéns hela yta. Bedroom kallas de mer rymliga och dyrare kupéerna.
I sovplatsbiljetterna ingår alla måltider, och på bestämda klockslag blir vi bjudna till bords med vita dukar och förvånansvärt goda rätter på menyn. Vi upptäcker snabbt att restaurangen är tågets själ, och servicepersonalen tycks ha som hemligt uppdrag att få människor att mötas.
Borden har plats för fyra, och om ens egen grupp inte fyller kvoten så paras man ihop med främlingar till varje måltid. Vi träffar en nypensionerad kirurgtekniker som beställer ett stort glas mjölk till sin middag och berättar att han inte har åkt tåg sedan han var liten och reste med sin farfar. Två bröder från Kentucky har inte heller åkt tåg sedan de var barn. På frågan om de kommer göra det igen svarar de, liksom alla vi frågar: – Oh yeah! Vi träffar en ung kvinna med näsring som reser planlöst genom landet och två äldre cyklister som just upptäckt hur enkelt det är att ta med cykeln på tåget. En 90-årig svenskättad pastor från Minnesota berättar att han som barn blev intervjuad av den svenska författaren Vilhelm Moberg under dennes förberedelser för Utvandrarserien.
Den 23-åriga tågnörden Murray Colpman från England har rest till USA för att uppleva Amtraks olika tåg, rädd att president Trumps förslag att minska budgeten kommer att innebära slutet för passagerartrafiken. Med sin medhavda radio följer Murray Colpman lokförarens kommunikation, vilken ofta handlar om att rapportera sin position till fraktbolagen som äger rälsen och har företräde.
– Jag vill verkligen se de här gamla tågen överleva, men om de inte gör det har jag i alla fall haft roligt under min resa, säger han.
Meditativt och vackert
Alla vi träffar på tåget pratar om hur trevligt det är att resa i en miljö där människor tittar varandra i ögonen i stället för ner i sina telefoner, och där folk söker kontakt i stället för att ignorera varandras existens.
Efter ett dygn känns tåget som ett eget litet samhälle. Personalen och passagerarna är i stort sett de samma hela vägen och vi hälsar på varandra och småpratar när vi rör oss genom tåget. Mellan måltiderna möts vi framför utsiktsvagnens panoramafönster på övre däck och ser landskapet passera som en film som aldrig slutar att hänföra.
Den första kvällen åker vi genom Klippiga bergen där molnslöjor hänger som drakar i dalgångarna och fiskare står och kastar längs floderna.
Dagen efter planar marken ut och gulnar medan himlen fortsätter alldeles blå. Hus tycks utslängda här där, kilometer från varandra men ändå inom synhåll, i ett prärielandskap som aldrig tycks ta slut. Svarta kossor och silos i stål sticker ut i det varma eftermiddagsljuset, en svans av damm följer skolbussens raka väg.
– I morgon när vi åker längs Mississippifloden blir det mer spännande, säger en servitris.
Hennes försök till uppmuntran är obehövlig. Det är något meditativt, och väldigt vackert, med Montanas monotona vyer.
När vi närmar oss North Dakota börjar silorna på fälten bytas ut mot oljecisterner. Deras pumpar ser ut som stålstorkar som vaggande pickar i marken. Det sista solljuset lämnar oss med en glödande horisont, och gaslågor som brinner här och där i mörkret.
Vi vaknar i Minneapolis, Minnesota, där Mississippifloden sakta rinner genom staden medan bilköerna börjar stocka sig på broarna. Utanför staden tar bördiga kullar och små lantbruk vid. Samhällena följer allt tätare på varandra nu. På väg in i Winona, Wisconsin, kör vi mellan trädgårdarna och kan se in i husens vardagsrum där vi sitter uppradade i utsiktsvagnen.
På eftermiddagen ser vi Chicagos höghus närma sig. Efter två i stort sett internetlösa dygn på tåget är vår reselektyr fortfarande orörd eftersom alla roliga möten har hållit oss sysselsatta. När tågvärden vinkar av oss på Union Station i Chicago önskar vi att vi hade fått sitta kvar och titta ut genom fönstret åtminstone en dag till.