Efter att Kinas censur har visat huggtänderna och bolag har fått göra dyra retuscheringar håller sig Hollywoodproducenterna på den säkra sidan.
Kinas ambitioner att bli en global supermakt syns också på vita duken. Då rasistiska stereotyper och koloniala ambitioner minskar i amerikansk och europeisk film, frodas de i filmer som Wolf Warrior 2 där den kinesiske actionhjälten räddar dagen i ett ano
Hynek Pallas Om film som propaganda
Är det en superhjälteserie? Ett tv-spel? Något man hittar bland realådans direkt-till-dvdfilmer? Wolf Warrior 2 må låta som mycket – men inte som en av fjolårets största filmsuccéer.
Faktum är att Wolf Warrior 2 redan har skrivit filmhistoria. Den kinesiska actionrullen blev i somras Kinas mest inkomstbringande film någonsin och krossade alla besöksrekord. Även för en premiär under den så kallade blackout-period då utländska filmer är portade från biograferna är det exceptionella resultat. Framgången är dessutom global: Wolf Warrior 2 är den första ickeHollywoodfilm att ta sig in på listan över de 100 mest inkomstbringande filmerna någonsin.
I vanliga fall hade detta fått liten uppmärksamhet utanför branschmedier. Men Wolf Warrior 2 har under vintern varit utgångspunkt för politiska reportage i Financial Times och i The New Yorker. Själv hörde jag om Wolf Warrior 2 från en Afrika-expert. Det var nämligen länge sedan en film av det här slaget såväl speglade världens utveckling som ett lands ambitioner.
Slokande stjärnbanér
Wolf Warrior 2 är regisserad av kampsportsexperten Wu Jing. Han gör själv huvudrollen som säkerhets- vakten Leng Feng, en ensamvarg i ett namnlöst afrikanskt land. I bästa Rambo-stil skyddar Feng kinesiska affärsintressen under ett inbördeskrig startat av västerländska legosoldater.
Publiken svävar aldrig i tvivel om vilken stormakt som har musklerna. Det amerikanska konsulatet är övergivet. Deras hangarfartyg hastar mot horisonten med slokande stjärnbanér medan kinesiska skepp räddar sina medborgare. I slutstriden dödar Feng skurken Big Daddy (spelad av amerikanen Frank Grillo) och förklarar att han hör hemma på historiens skräphög. Den vite frälsaren – stapelvaran i amerikansk krigsfilm sedan andra världskriget – är borta. Slutbilden vilar på ett kinesiskt pass och lovar moderlandets uppbackning i stunder av nöd.
Visningarna i Kina applåderades vilt. Filmen fick stående ovationer och folk stämde upp i nationalsången. Till och med den svårflörtade del av den statliga pressen som är nära lierad med militären hurrade. För ett narrativ som så tydligt hyllar individuella prestationer var det sensationellt.
Vilket gör det desto mer besvärande att framgångssagan kring Wolf Warrior 2 på det stora hela har gått svenskspråkiga medier förbi. För Wu Jings film säger mängder om dagens Kina och dess internationella ambitioner – om aggressiv patriotism och landets satsning på ”mjuk makt”.
Film som propaganda
Medier och nationalism har alltid hängt samman. Tryckkonsten spred ordböcker och romaner, radion skapade riksspråk och knöt ihop landsändar. Filmen bildsatte dem. Även om den i sin stumma ungdom var mer internationell, så blev filmen 1900-talsnationalismens propagandainstrument. För Lenin var det konstformen som kunde nå massorna med revolutionens sovjetiska budskap. Fast filmberättelsernas mest långlivade ingrediens är förstås den amerikanska drömmen. Hollywood blev synonymt med spridande av Amerikas ”mjuka makt” – dess blåjeans och livsstil, dess Elvis och astronauter. Och dess krigföring. Det speciella med Wolf Warrior 2 är att den signalerar skiftet där kinesisk film kliver i en liknande terräng, med samma recept. Kännare av kinesisk film har påpekat att intrigen är ovanligt individcentrerad och samtidigt tonar ner kommunistpartiets roll. Men nationen lyfts genom hjälten, och filmen hyllar inte hans utan nationens förmåga att skydda medborgare och intressen. Trailern slutar med orden: ”Den som förolämpar Kina, oavsett hur långt borta, måste utrotas.”
Svårt säga nej till Peking
Wolf Warrior 2 är en film för det utåtagerande Kina och dess internationella infrastruktursatsningar; de nya sidenvägarna. Landet bygger hamnar på Sri Lanka, militärbaser i Djibouti och järnvägsförbindelser mellan Budapest och Belgrad.
Det får konsekvenser. I den dragkamp som länge har pågått med USA om platser av strategisk betydelse så tycks till exempel västra Stilla havet – som Washington har dominerat sedan andra världskriget – ha skiftat åt Peking. I höstas skrev den inflytelserike australiske professorn Hugh White en uppmärksammad essä, Without America: Australia in the new Asia, där han målade upp en fiktiv situation. I den ställs en amerikansk president inför en konfrontation med Kina men inser att det, trots USA:s överlägsna eldkraft, inte är värt den eventuella vinsten. För ingen i regionen vill välja bort Peking som partner.
White är professor i strategi och försvar, med särskilt fokus på relationer mellan Australien och Kina. Han har varit en tung politisk rådgivare i hemlandet. I Australien – ett av de länder där Wolf Warrior 2 blev en biosuccé – är frågan om Kinas dominans särskilt känslig. Landets historiska band är till England och USA. Alliansen med USA har sedan kallla kriget varit garanten för den sä- kerhet, som Australien tar för given. Men verkligheten, och USA:s dalande vilja att uppfylla denna roll, liknar alltmer Wolf Warrior 2.
Ett ”kinesiskt narrativ”
Fiktion eller inte så är Without America precis som Wolf Warrior 2 värd att fundera över långt bortom Stilla havet. För vad händer den dag då en amerikansk president har slarvat bort den moraliska auktoritet som den liberala demokratin än så länge har, samtidigt som Kinas ekonomiskt framgångsrika modell trots – eller på vissa håll: på grund av – det auktoritära styret ser mer fördelaktig ut?
Hand i hand med de militära strategierna och infrastrukturprojekten går också denna berättelse om Kina via landets ”mjuka makt”. Presidenten Xi Jinping har sedan 2014 talat om vikten av att kommunicera ett ”kinesiskt narrativ” i världen, och en signaturpolicy kallas för ”den kinesiska drömmen”. Hollywood har därför under flera år bearbetats genom lobbyism och uppköp av filmbolag. 2016 samproducerades The Great Wall, den dyraste kinesiska filmen någonsin. Matt Damon spelade och Zhang Yimou, som skapade OS-invigningen i Peking, regisserade. Resultatet blev en påkostad turistbroschyr och ett publikmässigt fiasko.
Att den kinesiska shoppingen i Hollywood avstannade i fjol – bland
annat drog man sig ur köpet av bolaget bakom Golden Globe-galan – kan bero på detta. Eller på framgångarna för egna filmer som Wolf Warrior 2. Eller på att USA under Donald Trump galant avvecklar sin internationella betydelse helt på egen hand.
Och mycket tyder på att kulturens budskap kan styras från Peking ändå. 2019 spås Kina bli världens största filmmarknad. Hollywood gör därför aldrig tidigare skådade anpassningar. Efter att Kinas censur har visat huggtänderna och bolag har fått göra dyra retuscheringar – World War Z fick klippas om, liksom Bondfilmen Skyfall – håller sig Hollywoodproducenter på den säkra sidan. Det som kan tolkas Kinakritiskt letar sig inte längre in i manus. Mängden kinesiska skurkar har minskat. Homosexuella karaktärer är ett risktagande eftersom ”det onaturliga” är förbjudet. Tibetsupportrar som Richard Gere får inte medverka i filmer eftersom de då blir bannlysta.
De senaste åren har ingreppen trappats upp. 2016 förbjöds hbtqpersoner i kinesisk tv. I fjol skärptes lagarna med inskränkningar på nätet. Inget ”abnormt” får visas, vilket inkluderar sexualitet och drogmissbruk.
Samtidigt har landets övervakning av de egna medborgarna eskalerat. Staten utvecklar ett poängsystem som bygger på social kontroll och algoritmer. Säkerhetsorganen samlar in material från avancerade övervakningskameror med ansiktsigenkänning och från beteende på nätet. Sedan bedöms allt från om man har gått mot röd gubbe till tveksamma kommentarer i sociala medier, vilket påverkar medborgarens kreditrankning.
Medverkan i poängsystemet finns redan på frivillig basis, i en app som styrs av e-handelsföretaget Alibaba, men den blir obligatorisk från 2020. Än så länge handlar det om ekonomisk kredit, men det är uppenbart att många av dem som skryter om hög rankning betraktar det som en ”medborgarstatus”. Indikationerna är att låga poäng ska resultera i sanktioner, som begränsad internetuppkoppling. Som tidskriften The Atlantic skriver finns även möjligheten att dina vänners och familjemedlemmars oönskade beteende i appen kan sänka din rankning. Det kan låta spekulativt, men den som är bekant med totalitära regimer genom historien vet att liknande social isolering är en beprövad metod mot dissidenter.
Kolonialism à la Kina
Anpassningen till en nation med skral människorättssyn är en källa till oro. En annan, för den som tror att film påverkar attityder, är att filmer som Wolf Warrior 2 fylls av ra- sistiska stereotyper och koloniala ambitioner som efter decennier av samhällskritik är få i amerikansk och europeisk film – något som också speglar en oroväckande verklighet.
I västra Kina hårdbevakas de turktalande uigurerna, en etnisk grupp sunnimuslimer som betraktas som farliga separatister. Det har skett våldsamma upplopp de senaste decennierna, knivattacker och bombdåd. Så med terrorism som ursäkt har myndigheterna i Xinjiang-regionen dragit åt tumskruvarna kring den 11 miljoner stora minoriteten. Metoderna involverar interneringsläger för ”omskolning”, spionappar i telefoner och DNA-insamling. Sedan 2017 har det blivit värre: när en uigur i dag inhandlar en kökskniv etsas hens ID-data i bladet som en QR-kod.
När regissören Wu Jing i intervjuer förklarar att ”nationens och familjens värderingar” ska stå i centrum för Wolf Warrior 3 finns det alltså all anledning att dra öronen åt sig. Inte heller nästa patriot-blockbuster lär följa politiskt korrekta manifest från europeiska filminstitut.
Så den som vill fundera på framtidens utmaningar bör på allvar rikta blicken åt fler håll än Donald Trumps USA. För den största bombknappen finns snart varken på Vita husets skrivbord eller i drömfabrikens filmer.
Efter att Kinas censur har visat huggtänderna och bolag har fått göra dyra retuscheringar – World War Z fick klippas om, liksom Bond-filmen Skyfall – håller sig Hollywoodproducenter på den säkra sidan. Det som kan tolkas Kinakritiskt letar sig inte längre in i manus. Mängden kinesiska skurkar har minskat. Homosexuella karaktärer är ett risktagande eftersom ”det onaturliga” är förbjudet.