Mäkäräinen blev utan OS-medalj
Kaisa Mäkäräinen lyckades inte heller i den sista individuella OS-starten. – Jag kan bättre än så här, säger hon och sväljer tårarna.
– Jag är besviken och sorgsen. När man satt hela livet i spel i tjugo år för skidskytte, så känns det ett sting i en stund som den här, säger Kaisa Mäkäräinen om tiondeplatsen.
Åskådarna strömmar bort från Alpensiacentrets skidskyttestadion. Anastasia Kuzmina jublar fortfarande i det bleka strålkastarljuset. Vimplarna fladdrar håglöst. En bunt norrmän i vikingmössor och norska färger skanderar Tirill Eckhoffs namn.
Kaisa Mäkäräinen blickar med blanka ögon mot resultattavlan, innan hon med en djup suck vänder sig mot oss som står och väntar i intervjuzonen med snoriga näsor och stela fingrar. Hon är fortfarande tia i OSmasstarten. En hel minut bakom segraren Anastasia Kuzmina. Inte ens två straffrundor förklarar allting.
– Skidåkningen var inte lika bra som i distansloppet eller pursuiten. Vi gick direkt ut hårt och benen blev ganska fulla av laktat. Under det sista varvet var jag bara en statist. Jag kunde ha knipit många placeringar med min normala skidfart, säger Mäkäräinen men tillägger:
– Det hade ändå inte räckt till medalj.
Två bommar
Om Mäkäräinen hade klarat sig undan med en bom, hade hon kanske knipit brons. Straffrundorna tog 3334 sekunder var och hon blev cirka 33 sekunder bakom Eckhoff.
Skyttet var ändå bra i förhållande till hennes nivå i vinter. För det mesta har hon skjutit tre fyra bommar i de långa tävlingarna i världscupen.
– Jag gjorde ett par misstag som jag inte kan förklara. Jag hade helt bra flow och det kändes lika bra varje gång på skyttevallen.
Det var i det andra, liggande och i det fjärde, stående skyttet som hon bommade. Bara två av de trettio startande – och ingen av topp sex – sköt prickfritt.
Mäkäräinen var fjärde snabbast i skidspåret. Det räckte inte den här gången, fast hon förut i vinter ställt sig på prispallen med både två och fyra bommar.
Förkylningen förstörde
Hon var snuvig och hade hosta strax före OS, vilket störde hennes uppladdning. Det kan ha varit skillnaden mellan medalj och en ny OS-besvikelse.
– Det gnagde på mitt självförtroende, säger hon, men medger inte att hennes nerver skulle ha spelat henne ett spratt.
– Jag var lite spänd före sprinten, men redan före distansloppet kändes det helt bra. Jag var helt avstressad inför masstarten.
Mixedstafetten nästa
Mäkäräinen har fortfarande två starter kvar i OS i Pyeongchang: tisdagens mixedstafett och torsdagens stafett. Finland är förstås inte en av medaljfavoriterna, men slåss om en placering bland de åtta bästa i båda stafetterna,
– Det blir kul, särskilt med mixedstafetten. Förhoppningsvis får alla en lyckad dag, precis som i Östersund (Finland var åtta), säger hon och lyser plötsligt upp för en stund.
– Vem vet, det kan bli min bästa placering i detta OS.
Peking 2022?
Men masstarten var nödvändigtvis inte hennes sista chans i OS. Det är trots allt bara fyra år till OS i Peking. Tidigare under dagen skidade 39-åringarna Aino-Kaisa Saarinen och Riitta-Liisa Roponen i Finlands stafettlag ett stenkast från skidskyttestadion. Mäkäräinen
Jag är besviken och sorgsen
är 35, ingen ålder alls i skidskytte.
– Aikku och Ritu är ganska mycket äldre än mig, men det är lite onödigt att börja gå händelserna alltför långt i förväg. Om jag nu först skulle klara mig till mixedstafetten, säger hon.
”Sorgsen”
Någon medalj blir det dock knappast i mixedstafetten. Med 22 segrar och 75 pallplaceringar i världscupen är Mäkäräinen 2010-talets mest framgångsrika finländare i skidspåret. Hon har fem VM-medaljer, men fortfarande ingen OS-medalj. Ett så här bra tillfälle kommer knappast igen för Mäkäräinen, som leder den totala världscupen i vinter.
– Jag är besviken och sorgsen, säger hon.
– Det kommer säkert att ta en tid att komma över det här.
Ett budskap hem
Mäkäräinen är Finlands folkkäraste vintersportare och hon är ständigt i blickfånget, både på gott och ont. Hon har ett budskap till publiken hemma i Finland.
– Förhoppningsvis är fler med mig än emot mig. Alla de som satt sig själva i spel för någonting och lyckats eller misslyckats kan säkert känna igen sig, säger Mäkäräinen.
Hennes ögon börjar bli fuktiga. Det börjar också våra andras ögon här i mediazonen. Alla hade så gärna unnat henne en seger, eller ens ett brons.
– När man satt hela livet i spel i tjugo år för skidskytte, så känns det ett sting i en stund som den här, säger hon och sväljer tårarna. – Man blir förstås van med åldern. Hon kan inte längre hålla tillbaka känslorna. Hon vänder på klacken och går vidare. Det professionella omdömet brister hos en kollega: ”kämpa, Kaisa”. Svårt att inte hålla med.