Nu är det fest i Europa

Nyheterna duggar tätt om framgångarna i den europeiska ekonomin. Under fjolårets sista tre månader växte euroområdets bnp med hela 2,7 procent och i januari nådde inköpschefernas förtroendeindex den bästa nivån på tolv år. Krisen är äntligen över, konstaterar EU-kommissionen självsäkert i en färsk rapport med titeln ”Europe is Back”, Europa är tillbaka. Den offentliga skulden i unionen minskar och ligger klart lägre än i USA, arbetslösheten är lägre än på tio år och investeringarna ökar.

Visst är det skönt att läsa goda nyheter efter många år av motgångar på det europeiska planet: först finanskrisen, så den europeiska skuldkrisen, Greklands bottenkänning och skyhöga räntor för länderna i Sydeuropa. För att inte tala om Finlands negativa tillväxt.

Nu har pendeln svängt. Spanien lyfter långfristiga lån på goda villkor. Ännu mer dramatisk är utvecklingen i Portugal. För sju år sedan tvingades landet betala 16 procents ränta på långa lån; nu i vinter bara 2 procent. Portugal har dessutom lyckats halvera arbetslösheten som nådde rekordnivåer efter finanskrisen.

Till och med Grekland är nära att få friskintyg trots den fortsatt höga statsskulden. Framtidstron är stark i en rapport från landets utrikesministerium kallad ”Greece Reborn”, det pånyttfödda Grekland, som räknar upp positiva trender.

Och här i Finland har ekonomerna skruvat upp tillväxtprognoserna gång på gång det senaste året.

Mitt i festyran poängterar realisterna att många problem återstår i Europeiska Unionen. Ungdomsarbetslösheten är hög. Flyktingproblemet försvinner inte så länge lägren utanför Europa är överfulla. Det europeiska försvaret trampar alltjämt i barnskorna.

Dessutom knakar det europeiska bygget i fogarna när Storbritannien är på väg ut, den polska regeringen klämmer åt det oberoende domstolsväsendet, Ungern vägrar bära sitt ansvar i flyktingpolitiken och Italien går till val med en kampanj där ekonomiskt ansvar kommer sist på agendan.

I denna blandning av festyra och inre krackelering frodas visionerna och reformförslagen. Så har det varit också förut, till exempel när Lissabonstrategin år 2000 skulle göra EU till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi. Riktigt så gick det inte, för kriserna kom emellan. Dessutom är unionen en brokig samling länder, alla lika ovilliga att avstå från inbitna ovanor, alla lika upptagna av akuta frågor på hemmaplan.

Men eftersom EU inte är en statisk konstruktion, utan en process som aldrig når slutmålet, behövs nya reformförslag. Tyvärr blir de år för år mer högtflygande och abstrakta – och svåra att förankra på gräsrotsnivå. Det märker vi också här hemma. Det är mer lockande att diskutera om starköl ska få säljas i butikerna, än att dryfta ”färdplanen för att fördjupa den ekonomiska och monetära unionen”. Färdplanen beskrivs i kommissionens dokument från den 6 december, som för övrigt kan läsas på svenska på kommissionens webbsajt. Här ingår mekanismer som ska minska risken för framtida finanskriser.

Det är också lättare att föreslå ett slopande av övergången till sommartid än att diskutera förslaget om upprättandet av en europeisk valutafond. Valutafondens syfte är att snabbt kunna ge ”stabilitetsstöd till länder i nöd”.

Kommissionsordförande Jean-Claude Juncker konstaterade i sitt tal till unionen i september att bankunionen kan fungera endast om man minskar riskerna samtidigt som man delar på dem. Och det är just balansen mellan solidaritet länder emellan å ena sidan och sträng ekonomisk disciplin å andra sidan som har utgjort den ideologiska skiljelinjen inom EU, mellan syd och nord.

För hur långt ska det gemensamma ansvaret för andras misstag sträcka sig?

Också i Finland behöver vi en debatt om de komplicerade frågor som påverkar framtiden. Vi behöver diskussionen särskilt nu när Tysklands Angela Merkel och Frankrikes Emmanuel Macron har funnit varandra i en strävan efter ett mer integrerat och slagkraftigt Europa. Också Finland måste omvärdera och precisera sina ståndpunkter. Hur ska vi förhålla oss till förslag om ökad solidaritet när Tyskland mjukar upp de hårda kraven på ekonomisk disciplin? Och vad ska vi tro om förslaget till en gemensam finansminister? Vår union kommer att uppleva genomgripande förändringar inom ekonomin, försvarspolitiken och migrationen.

Uppståndelsen kring den finska regering- ens aktiveringsmodell och vårdreform har i alltför hög grad förpassat EU-frågorna till marginalen här hos oss.

Vid sidan av de många ”tunga” reformförslagen från unionens institutioner och toppolitiker presenterades nyligen en annorlunda rapport med sikte på att återuppväcka ett insomnat Europa: Re-energising Europe – a package deal for the EU27. Den ”paketlösningen” baseras på material från 120 diskussionstillfällen runtom i EU, bearbetade av ett tiotal tankesmedjor inklusive finska Utrikespolitiska institutet.

Det här är en rapport från gräsrötterna som speglar den skepsis mot EU som pyr på många håll. Den behandlar invandring, säkerhet, ekonomisk disciplin och solidaritet utan den tvärsäkerhet som präglar den politiska elitens visioner. Re-energising Europe-rapporten söker något utöver den minsta gemensamma nämnaren för medlemsländerna och utgår från att det europeiska bygget knakar i fogarna så länge reformerna inte behandlar teman som verkligen känns viktiga för medborgarna.

Det här är något som finländska beslutsfattare måste hålla i minnet inför vårt lands ordförandeskap sommaren 2019: Också när frågorna är komplicerade gäller det att diskutera Finlands EU-linje på ett sätt som engagerar medborgarna.

Nu är det fest i ekonomin, men tiden är knapp, Finlands linje är ett oskrivet blad och det surrar inte precis i luften av fräscha idéer.