Operan om inbördeskriget svämmar över bräddarna
1918-dramat Veljeni vartija är den största operauppsättningen som någonsin gjorts i Tammerforshuset och här står staden, dess platser och vissa historiska händelser klart i centrum.
(Min broders väktare) Libretto och regi Tuomas Parkkinen, kostym Tarja Simone, scenografi Kati Lukka, ljus Ville Syrjä. Tammerforsfilharmonin, dir. Santtu-Matias Rouvali. Tammerforsoperans kör. I rollerna Tuuli Takala, Ville Rusanen, Tuomas Katajala, Juha Kotilainen, Päivi Nisula, Erica Back, Virpi Räisänen, Suvi Väyrynen och Kristjan Mojsnik. Tammerforshuset 16.2.2018.
Veljeni vartija av Olli Kortekangas är en stort upplagd operaberättelse om inbördeskriget. Ämnet är speciellt känsligt i Tammerfors, där några av de hemskaste skedena utspelade sig. Tuomas Parkkinens libretto är inte ideologiskt ställningstagande, inte ens då sympatierna ibland glider över på förlorarens sida.
I krig finns inga segrare, bara förlorare, säger Parkkinen, och spelar upp händelserna så att han understreckar både hårda och vacklande attityder på bägge sidor. Trots allt finner han också en hel del ironi och humor i både text och regi, till exempel då vinden far i väg med de röda och de vita armbanden och folk plötsligt inte vet vem de skall hata. Och gripande allvar då röda flyktingar i en härlig körscen söker skydd i de vitas kyrka.
Detta är den största operauppsättningen som någonsin gjorts i Tammerforshuset och här står staden, dess platser och vissa historiska händelser klart i centrum. Verket kunde nästan ses som en grand opéra där en stor krigsscen i mitten har rollen av en kuslig kulornas balett. Tidvis blir det ett sceniskt nog så imponerande spektakel, men ibland händer det för mycket och replikeras så flitigt att koncentrationen blir lidande.
Den lilla människans stora känslor
Parkkinens libretto är ytterst detaljerat med olika språkliga stilar, finurliga rim och psykologisk insikt. Utgångsläget i dramaturgin är personligt. Den pacifistiske klockaren Johannes Rossis två barn har hamnat på motsatta sidor i kriget. Sonen Eemil blir en hård ledare för de vita och dottern Amanda gifter sig med den röde kameramannen Iisak- ki. Denne får ett barn med sin älskarinna Serafina, som hans hustru blir förtjust i ovetande vem hon är. Sonen skjuter till slut sin pacifistiske far då denne tar ett vapen i sin hand. Onödigt tillkrånglat kanske?
Å andra sidan finns det även stunder då rollgalleriet har stor berättarkraft, uppriktighet och brett perspektiv. Originell är Amandas kärleksaria om hur hemsk kärleken är och gripande duetten om medelklassflickan Amandas och arbetarkvinnan Serafinas inbördes beundran. Slutet lyfter inte riktigt, då Amanda tar hand om den döende Serafinas barn som symboliserar det nya försonade Finland.
Olli Kortekangas musik är ytterst skickligt skriven med tilltalande motiv för persongalleriet och smidigt följsam i dialogen. Hans drivkraft är den lilla människans stora känslor. Inom ramen för den dramaturgiskt strukturerade musiken förekommer också fritt associerande tacksamt skrivna ekon från dåtida musik.
Parkkinens regi är effektfull. Det bullrar och smäller till och med lite för ofta. Berättandet och användningen av en effektfull Tammerfors-
dekor har gjorts påhittigt med teatermannens säkra blick. Men genom att det sker så mycket saknar man nog en känsla av fördjupad fokusering.
Fantastiska sångare
Lyckligtvis har föreställningen till sitt förfogande en rad fantastiska sångare. Pappa Johannes Rossi tecknades storslaget av välsjungande Juha Kotilainen. Och den vite fanatiske sonen Eemil kunde inte ha gjorts bättre än av Ville Rusanen med sin oemotståndliga charm och ljust klingande bäriga röst.
Systern Tuuli Takala stod inte honom efter och hade mycket varierande material på sin lott, både virtuosa och ibland emotionella tongångar. Kusligt är det att se hur fadern förskjuter sina barn som ändå försonas i slutet.
Päivi Nisula spelade storartat hembiträdet Rauha Valkonen (!), denna ilsket älskliga kvinna av folket med skinn på näsan och påklistrade fördomar. Otroligt läckert sjungande Tuomas Katajala som den röde kameramannen hade en ”E lucevan le stelle”-liknande aria på sin lott. Erica Back spelade utmärkt den starka kvinnan Serafina med det framåtpekande släktnamnet Suomi. Virpi Räisänen tolkade den lite konstiga agitatorn Hanna Walz som smidigt bytte sidor. Suvi Väyrynen var operans ”Cherubino”, byxrollen Onni Kontio som aldrig träffades av kulorna och som utför en Toscaliknade skenavrättning av Serafina.
Tuomas Pursio som skulle sjunga Den okände soldaten, en roll med varierande funktioner, insjuknade till premiären. Rollen sjöngs i diket av Kristjan Mojsnik men spelades som en sista minutens lösning av regissören själv. Det gick riktigt bra.
Föreställningens musikaliska kvalitet var på högsta möjliga nivå. Tammerforsfilharmonin spelade nyanserat och Santtu-Matias Rouvali plockade fram sköna detaljer i den spänstigt gestaltade helheten. En speciell eloge går till Tammerforsoperans kör som hade en stor roll både musikaliskt och sceniskt. En givande kväll som i viss mån svämmade över bräddarna.