I den röda revolutionens hjärta
Dramatisering och regi: Lauri Maijala. Scenografi: Markku Pätilä. Dräktplanering: Tiina Kaukanen. Regiassistent: Eero Reichner. På scenen: Helmi-Leena Nummela, Juho Milonoff, Eeva Soivio, Oona Airola, Ursula Salo, Antti Aitio, Inka Reyes, Vilma Melasniemi, Saga Sarkola, Niko Saarela. Premiär på Kom-teatern den 16.2.
Anneli Kantos Veriruusut (Blodsrosor) i dramatisering och regi av Lauri Maijala är både de stora gesternas och de små förskjutningarnas föreställning.
De små förskjutningarna är det som händer småningom när de mycket unga kvinnornas fokus flyttas från nysydda blusar, via byxor och gevär till livsvillkor och överlevnad. De stora gesterna är den politiska övertygelsen, hämnden mot gångna oförrätter, revolution och flykt. Händelserna rör sig hela tiden på två plan. När föreställningens huvudpersoner Sigrid (HelmiLeena Nummela) och Maija (Oona Airola) sitter i bakhåll med gevären i händerna och är rädda, är det två saker som måste sägas: Att Maija väntar smått och att hennes bror är kär i Sigrid.
Både Kantos roman och Maijalas dramatisering tar fasta på såväl vardagens känslor som en politiskt övergripande verklighet.
På scenen gestaltas det här med ett stort hjul, en vridscen på den ordinarie, som med jämna mellanrum sätts i snurrning med handkraft. Hjulet är en visualisering av pappersindustrin Valkeakoski, det hjul som både snurras av och snurrar flickorna. Intrycket förstärks av att publiken kommer in bakom hju-
let och alltså passerar det före och efter föreställning och paus.
Både Nummela och Airola gör fina porträtt av Sigrid och Maija. Sigrid, är nyss fyllda femton och har blivit konfirmerad när hon får börja arbeta. Då är Maija redan där, och hon blir mentor för den nyanlända.
Bågen för deras politiska uppvaknande är trovärdig, inte minst för att alla flickor är så energiska. Det är motorn och kanalen för energin som ändras. Förändringen markeras av klädsel, kroppsspråk, vad de säger och hur. Barnslig livsglädje stäcks med skam, men har en säkerhetsventil. När ryktet om revolution når Valkeakoski brister alla dammar. Den enda som bryts ner psykiskt inför publiken är Aino Vihtoriina, tolkad utan stora åthävor av Saga Sarkola. Resten dör eller överlever.
Ursula Salo är både direktör Forsström, med utskjuten haka under hattbrätten och bred gångstil, och Maijas mamma, liten och ettrig – till en början med ett pepprat språk men småningom allt mer sorgsen. Salos dubbla roll är en stor behållning, hon är tragikomisk i båda men på olika sätt och av olika anledning.
Komteaterns Veriruusut är välgjord, en konsekvent och helgjuten föreställning. Den bjuder inte på formmässiga överraskningar men på många små goda lösningar, och ett jämnt skådespelararbete. Här finns ett sug som för publiken genom malströmmen.