Ett februariminne
Under de senaste veckorna har jag avverkat två av höstens Mannerheimbiografier, Henrik Meinanders och Herman Lindqvists. Det blir två olika berättelser där historikern Meinander seriöst håller sig till fakta och journalisten Lindqvist glatt späder på med citat ur marskalkens personliga brev och egna kommentarer. Det har blivit många trevliga timmar i Mannerheims sällskap.
Jag växte upp med myten Mannerheim. Han var marskalken av Finland, en nästan osannolik hjältegestalt. Han hade räddat Finland, tack vare honom var Finland fritt och självständigt. Det var någonting upphöjt över honom, åtminstone i mitt barnasinne.
Herman Lindqvist, som växte upp i Helsingfors, inleder sin bok med ett februariminne som jag faktiskt delar med honom. Det var Mannerheims begravningståg den 4 februari 1951, en bistert kall dag. Detta var före tevens tid, ville man uppleva denna historiska händelse fick man lov att vara på plats. Jag stod i trängseln vid Svenska Teatern, på andra sidan Esplanadgatan, just där begravningståget svängde in på Mannerheimvägen. Själva jordfästningen hölls i Storkyrkan, nu skulle kistan föras till Sandudds begravningsplats.
Det var sannerligen en ståtlig procession. Jag minns fortfarande hur imponerande den var trots att jag var för ung för att riktigt begripa vad det handlade om. Sex hästar drog en kanonlavett med kistan som var insvept i den blåvita statsflaggan med lejonvapnet, bredvid den gick åtta generaler i vita pälsmössor. Detta antecknade jag omsorgsfullt i min dagbok efteråt. Det som gjorde mest intryck på mig var stoet Käthy, kavalleristen Mannerheims sista häst, som på hans begäran (fick jag senare veta) leddes i tåget. Den tomma sadeln gjorde mig mera sorgsen än kistan, det svartklädda långa begravningsföljet, den tunga musiken.
Jag minns hur jag frös om fötterna, en tant bredvid mig grät hejdlöst. Massor med folk hade samlats, det var trångt och jag puffades hit och dit. Men jag hade ganska bra utsikt mellan två rullstolar vid trottoarkanten.
Det var en märklig upplevelse att stå där och se allt detta passera. Över folkmassan vilade en djup sorg, det var, som jag kommer ihåg det, märkligt tyst. Männen stod barhuvade i den bitande kölden. Ingen rörde sig. Fortfarande, så här långt efteråt, minns jag tystnaden och kylan och först småningom insåg jag att det var ett historiskt ögonblick jag hade bevittnat.