Även du min Clintan
drama/tHriller
15:17 till Paris
Regi: Clint Eastwood. Manus: Dorothy Blyskal. Foto: Tom stern. I rollerna: Alek skarlatos, Anthony sadler, spencer stone.
Där man inom ramen för den europeiska filmtraditionen i regel värnar om vardagen och verkligheten, de jämna plågorna, har amerikansk film inte haft något större problem med att ta sig an hjältehistorier större än livet.
Det är Hollywoods styrka – såväl som svaghet. Men när Clint Eastwood, vid det här laget en filmens äldre statsman, går in för att skildra en hjältemodig sannsaga – med handlingen förlagd till europeiska landskap – blir det närmast pinsamt. Låt sen vara att infallsvinkeln på sitt sätt är spännande.
I stället för att anlita professionella skådespelare närmar sig East- wood de verkliga hjältarna, den amerikanska trion som i augusti år 2015 brottade ner en självutnämnd terrorist på tåget från Amsterdam till Paris.
Men innan vi kommer till skott insisterar Eastwood och hans manusförfattare (Dorothy Blyskal, som på förekommen anledning borde förläggas med skrivförbud) på att beta av såväl barndomsminnen som ungdomsåren.
Resan går till Sacramento i Kalifornien där vi kommer i kontakt med tre pojkvaskrar som inte direkt trivs i klassrummet. Uppmärksamheten är inte vad den borde vara,
varpå diverse bokstavskombinationer gör entré.
Följaktligen är det inte så märkligt att unga herrarna Alek Skarlatos, Anthony Sadler och Spencer Stone skriver på för Onkel Sam, bara för att i samband med en ledighet göra Europa, American style: Rom, Venedig, Berlin och Amsterdam.
Men som sagt är det på snabbtåget från Amsterdam till Paris som det börjar hända, detta när en skjutglad terrorist slår till. Tur i oturen är att den amerikanska trion lyckas övermanna odjuret innan blodbadet är ett faktum.
Dessvärre är filmen dramaturgiskt så snurrig att man som tittare närmast blir pinsamt berörd.
Det är en sak att Skarlatos, Sadler och Spencer inte är professionella skådespelare, en annan att Eastwood under resans gång tappar bort biffen, den rafflande terroristattacken.
Tanken här är tydligen att ta fram männen bakom ”myten”, att klä av hjältarna. Men även på den punkten misslyckas filmen.
Hedersbetygelserna, filmade på plats och ställe, känner inga gränser.