Julafton för en basklarinettfreak
Angel Molinos åstadkommer förbluffande mycket med minimala åthävor.
angel molinos, Heikki nikula, Giuseppe Gentile, marko Portin, okko Kivikataja, mikko raasakka, basklarinett, dimas ruiz, dirigent. Yun, Hietala, Boots, Bok, Wennäkoski. Camerata 17.2.
”Basklarinetten har en förmåga att sammansmälta något ytterst mänskligt med immaterialiteten hos klarinetten. Jämförd med sina högre stämda syskon har den en större andhämtningsmässig närvaro och en mer intim koppling till den mänskliga rösten.”
Så långt Lotta Wennäkoski, en av de finländska tonsättare som producerat flitigast för basklarinett. När Angel Molinos, efter att ha närbelyst instrumentet ur en mängd skilda klangliga synvinklar, vid sin fjärde DocMuskonsert kombinerar det med sig själv är det uppenbart att ett uruppförande av Wennäkoski bör stå på programmet.
För en basklarinettfreak som undertecknad var själva upplägget därtill rena julafton. Redan Berlioz skriver i instrumentationsläran om de talrika förtjänsterna med mångfaldigandet av basklarinettens sensuella stämma och Molinos gjorde det enda vettiga och lät antalet stiga från det inledande solostycket till den avslutande sextetten.
Stilistiskt handlade det om en glädjande blandad kompott och även om inte alla verk höll måttet fungerade helheten dramaturgiskt tillfredsställande. Detta trots att den andra konserthalvan framstod som något av en antiklimax jämfört med den första.
Amerikanske multiinstrumentalisten och stilisten Cornelius Boots Va Larga för fyra basklarinetter (2004) var snudd på pinsamt simplistisk, medan aktade holländske basklarinettisten och pedagogen Henri Bok inte är en lika driven tonsättare. Nu uruppförda Bh-Dee för solistisk basklarinett och basklarinettkvartett var välklingande musik, men renons på mål och mening på det formmässiga och estetiska planet.
Magiskt mumlande
Wennäkoskis Rumbo för sex basklarinetter blev en, om än i relativt hänseende, lätt besvikelse. Den magiskt mumlande öppningen var suggestiv och den successivt växande intensiteten lovande, men förväntningarna infriades aldrig. Den dramaturgiska bågen blev på hälft – det hela stillade sig och sedan var allt över – och satsen gav ett överraskande homofont intryck.
Det vore inte Timo Hietala om inte Last Two Lamantines (1998) ha de bjudit på teatraliska element; fenomenale duopartnern Heikki Nikula gör entré från fonden och man viftar med vinande slangar i luften. I övrigt gav stycket intrycket av en provkarta över instrumentets uttrycksmässiga möjligheter – blåsandet direkt i röret och med munstycke i slangar förde onekligen tanken till trånsjuka manater – och hade Hietala strukit tredjedelen transportsträckor hade det fungerat ännu bättre.
Gammal är ändå äldst och i koreanske Isang Yuns (1917–95) Monolog för basklarinett (1983) fanns det inte en onödig ton, blott substans, tanke och känsla. Liksom allt tekniskt suveränt och emotionellt övertygande framfört av Molinos, som hör till den typens musiker som med minimala åthävor åstadkommer förbluffande mycket.
Stilistiskt handlade det om en glädjande blandad kompott och även om inte alla verk höll måttet fungerade helheten dramaturgiskt tillfredsställande.