”Jag tog en risk – men kammade
Mari Laukkanen och Krista Pärmäkoski var aldrig inne i medaljstriden. Det hjälpte inte att resten av skidskyttelaget hejade på Laukkanen i slutbacken, krafterna räckte inte till.
”Go Jessie!!!” Det blir en nagelbitare. Mediekollegorna från USA ser inte ut att veta vad journalistisk objektivitet är – inte när det gäller sport åtminstone.
Jessica Diggins ställer till med en storskräll och slår Sveriges Stina Nilsson och Norges Maiken Caspersen Falla på upploppet. USA-kollegorna går upp i limningen.
Jag fingrar på värmepåsarna (oxiderat järn, om jag tippar rätt) och undrar vad som hände med Mari Laukkanen. Det undrar säkert tv-publiken hemma i Finland också. Bäst att fråga, när Krista Pärmäkoski till slut fört Finland i mål som femma.
Hård medaljtrio
– Jag har förtjänat att bli lynchad många gånger förut under min karriär och är fortfarande vid liv, säger skidskytten Laukkanen.
– Medaljtrion skidade så hårt att jag borde ha höjt min nivå rejält.
Pärmäkoski var igen i strålande form och kunde ha blandat sig i medaljdusten – om Laukkanen hade lyckats bevara tätkänningen. Men hon tappade tid och Finland var nästan 25 sekunder efter täten inför det sista, 1,25 kilometer långa varvet
– Den här terrängen är mycket tudelad. Först verkar det vara lätt och sedan kommer slutbacken. De andra flickorna kunde trycka på i slutbacken, men jag måste hålla igen. Jag tror det var avgörande, säger Laukkanen.
Konservativ taktik
Laukkanen tröttnade och tappade stort redan i semifinalheatet, där Finland slutade fyra. Tillsammans med chefstränaren Reijo Jylhä kom de inför finalhetat överens om en ny taktik, som gick ut på att spara krafter för att orka också det tredje varvet.
– Det är nödvändigtvis inte på det sättet som jag skulle vilja skida, säger Laukkanen.
– Då jag blev tillfrågad om det här undrade jag om min form är tillräckligt bra. Jag vet inte om min form någonsin varit så bra att det hade räckt till i dag.
Mäkäräinen i publiken
Kaisa Mäkäräinen och resten av skidskyttelaget stod och hejade på Laukkanen i slutbacken. Inte ens deras stöd gav Laukkanen krafterna som behövdes.
– Jag visste förra våren att min form inte räcker till i kampen om OS-medaljer i de här skidspåren. Jag tog en risk och tränade hårt – men kammade noll. Jag måste ändå försöka, säger Laukkanen.
– Jag ville pröva då jag blev tillfrågad. Men om ingen hade bett mig hade jag inte varit den som bett om att få vara med. Jag skulle förstås ha velat vara i bättre form än så här.
Jag visste förra våren att min form inte räcker till i kampen om OS-medaljer i de här skidspåren. Mari Laukkanen
Ångrar ingenting
OS blev en missräkning för Laukkanen, som inte hittat samma form som hon hade förra vintern – då vann hon ett par deltävlingar i världscupen i skidskytte och var fyra i skidskytte-VM.
– Jag vet hur mycket jobb jag gjort och hurdana testresultat jag haft. Jag vet hur det kändes i december och hur det kändes tre fyra dagar före första OS-starten. Jag fick bara inte fram toppformen. Kanske senare i vår, säger hon.
Hon ångrar ändå inte att hon satsade på lagsprinten – fast det inne-
■ bar att hon stod över mixedstafetten i skidskytte i OS. Mixedlaget slutade till slut sexa.
– Det här var min dröm. Vår dröm, säger Laukkanen och syftar till sin goda vän Pärmäkoski, som står bredvid henne och tuggar på en semla.
Inte besviken
Pärmäkoski verkar inte särskilt besviken. Lagsprinten gav henne en bra träning och ett lovande formbesked inför söndagens 30 km, där hon till och med kan slåss om OS-guld.
– Jag skulle säkert ha blivit fyra i slutspurten ändå, fast vi kommit tillika in på skidstadion, säger Pärmäko- ski och syftar till den sylvassa medaljtrion Diggins, Nilsson och Falla.
Den krassa sanningen är den att Finland inte har fler duktiga fristilsåkare. Kerttu Niskanen var inte intresserad av att skida lagsprint i fristil. Laura Mononen är inte i bra form. Riitta-Liisa Roponen har inte längre snabbheten för lagsprint. Kaisa Mäkäräinen har inte ens tillräckligt med FIS-poäng.
”Ingen medaljchans”
– Det fanns inga alternativ, säger Reijo Jylhä.
– Det här var säkert en maximal prestation. Under inga omständigheter hade vi slagits om medalj. Banprofilen var också sådan att det uppstod stora skillnader när någon tröttnade.
I damernas 10 km med fri stil ställde Finland upp med bara tre deltagare. Det säger en del om situationen i fristil i det finska landslaget, fast Pärmäkoski vann brons – den första blåvit OS-fristilsmedaljen någonsin.
– Fristil är ett projekt som inte riktigt gått framåt. Finlands damer har aldrig varit i världsklass i fristil, säger Jylhä.