Zachris och den kejserliga kyssen

Den 10 juni 1833 förgyllde det kejserliga besöket den unga huvudstaden Helsingfors. I staden omgiven av vilda vatten och klippiga öar reste sig Engels eleganta empire ur askan. Den femtonårige nyblivne studenten Zachris Topelius, godkänd med betyget approbatur och inackorderad hos magister Runeberg i Kronohagen, skulle naturligtvis vara med då ångfregatten Ischora med kejsar Nikolaj I och hans Alexandra ombord lade till.

Kanonerna hade redan skjutit salut på Sveaborg. Med skjortan flaxande rände ynglingen längs Nikolajgatan i Kronohagens steniga terräng förbi trähus och betesmarker. På Senatstorget där de äldsta 1700-talshusen reste sig på södra sidan var Ulrika Eleonora-kyrkan riven och Universitetet och Senatshuset stod färdiga. Nikolajkyrkans bygge reste sig på bergknallen som såg ut att trotsa människohanden. Zachris kilade in på kullerstensbelagda Sofiagatan förbi Societetshuset, stadens förnämsta hotell. Han vinkade till traktörskan Cajsa Wahllund som stod utanför sin restaurang Stadskällaren i byggnadens källarplan. Den andfådde studenten klämde sig in i den kompakta människomassan på Salutorget, en lerig strand med bryggor för fiskare och med Skatuddens ruckel som fond. Den ryska flaggan vajade framför Heidenstrauchs eleganta hus som tyder på att den nyklassiska stilen gjort entré före Engel.

Folkskaran skälvde när förstäven på den kejserliga ångbåten stack fram vid Blekholmen. Försommarbrisen rufsade i Zachris lockar och med livade glädjerop hälsade han på fartyget som förtöjdes vid bryggan nära den plats där Kejsarinnans sten med dubbelörnen reser sig. Kaptenen ringde i skeppsklockan och den solbrända, uniformsklädda Nikolaj I visade sig på akterdäcket och snart också hans hustru, den betagande kejsarinnan Alexandra i enkel klänning. Så hände det man i hemlighet väntat på. När kejsaren presenterade sin gemål på ”det älskvärdaste sätt en härskare kan presentera en kejsarinna för folket, tog han henne i allas åsyn om livet och kysste henne”. Om den kyssen skrev Topelius senare i Anteckningar från det Helsingfors som gått.

Fem dagar efter det kejserliga besöket reste Zachris hem till Jakobstad för sommaren. Kanske inte på en lika spännande resa som den första ner till huvudstaden. Då hade hans fantasi inte haft några gränser. När den klipska gossen hört om ett par livstidsfångar som rymt, hade han tagit med sig två karolinska ryttarpistoler – den ena laddad med hagel, den andra med salt.

Om studieåret i huvudstaden skulle han ha att berätta. Om kejsarens kyss naturligtvis, men också om hänförande teaterbesök, lektioner i fäktning och om hur musiken förenade honom och magister Runeberg.