Utøya och åldrande i närbild på Berlinale
● Den kända tyska talkshow-värden Joachim Fuchsberger skrev på äldre dagar boken Alterwerden ist nicht für Feiglinge (Att åldras är ingenting för fegisar). Han skildrar åldrandets obevekliga vedermödor med samma glada humor som en gång gjorde honom så populär. Boktiteln citeras i en tysk recension av den svenska filmen Toppen av ingenting (The Real Estate) men kritikern finner vare sig något glädjande eller humoristiskt i Axel Peterséns och Måns Månssons bidrag till årets filmfestival i Berlin. Det gör inte den här skribenten heller. Noljet (Leonore Ekstrand) är en bedagad partytjej på 68, som ärver ett risigt hyreshus och allt blir en surrealistisk mardröm i fastighetsbranschens bottenskikt. Groteska typer försöker sko sig på henne.
Som upptakt har Noljet en dånande hårtork i nacken. Den låter ungefär som den k-pist den desperata kvinnan senare tar till. Fast det man här ser är främst Noljets mascaraklumpiga ögonfransar och mörkröda naglar – fingrarna fäktar när hon försöker göra sin röst hörd i oväsendet.
Det är många, många närbilder filmen igenom. Litet jobbigt i synnerhet för ögon på 60+. Men enligt Månsson och Petersén behövs mycket närbilder för att filmen skall fungera i en smarttelefon. Man skall kunna se den hemma i sängen. Folk har småbarn och hinner inte gå på bio.
Så filmen om sextioåttaåringen är inte tänkt för en publik i hennes egen ålder? Redan femtioåringar går gärna går på bio.
Filmen delar åsikterna på Berlinale. Regissörerna (födda 1979 och 1982) gillar ”häftiga bilder”, ”grym ljudmiljö” och tycker att ”det var modigt av Ekstrand att exponera sin kropp” som ”kameran älskar”.
Kameran glider över många torra rynkor, nippor och leverfläckar när Noljet tränar på gym eller har sex. Givetvis i närbild. Visst, kunde vara dramatiskt – om inte uppsåtet varit så tydligt.
En del avfärdar filmen som ”enbart obehaglig” och en kritiker ville gå ut – som hälften av publiken gjorde.
Jag är benägen att hålla med. Trots att jag känner ett slags ömhet för den ömkliga Noljet begriper jag inte varför hon över huvud taget har skapats.
● En annan film som också väckt debatt på Berlinale är norska Utøya 22. juli om terrorattentaten för sju år sedan. Sammanlagt 77 människor miste livet, 69 av dem var ungdomar på sommarläger på ön.
Tajmningen inverkar troligen också. Utøyas premiär inföll fem dagar efter skolskjutningen i Florida och den etiska diskussionen har tidvis varit rätt häftigt.
Syftet med att göra en fiktiv film om en verklig tragedi ifrågasattes främst med tanke på de överlevande och anhöriga. Vad tillför den? Att fiktionalisera berättelsen kring en ”hjältinna” sågs som spekulativt
sensationsmakeri. På presskonferensen fick regissören Erik Poppe genast gå i försvarsställning. Han var väl förberedd. Samma diskussion har förts också i Norge.
Eftersom allt hittills främst har fokuserats på gärningsmannen ville jag göra en film ur ungdomarnas perspektiv, sade Poppe. Hur de upplevde det 72 minuter långa skräckhelvetet utan att ha en aning varför någon skjuter eller vad som egentligen händer. Eller det värsta – var dröjer hjälpen? Det har funnits en mängd fragmentariska berättelser men ingen ram. Filmen måste göras innan minnet börjar blekna, säger Poppe. Handlingen grundar sig helt på vittnesmål av dem som var med.
Tre av dem var också med på presskonferensen. Ett gripande ögonblick uppstod när en av dem steg upp och sade att filmen är hennes berättelse.
Filmarbetet var tufft. Men Poppes one-take grepp fungerar utmärkt. Vi filmade fem dagar och drog igenom hela förloppet varje dag, säger Poppe och nickar mot sin fotograf Martin Otterbeck: ”Utan Martin hade det inte gått”.
Stark. Berörande. Gå och se.
● Metoo är ett givet tema i år på Berlinale, den mest ställningstagande av de stora festivalerna. I praktiken innebär det många fina filmer om kvinnor, kvinnors relationer till andra kvinnor, till barn och till män, naturligtvis. Med kvinnan i huvudrollen.
Min favorit är Figlia mia (Daughter of mine) av den italienska regissören Laura Bispuri, som för tre år sedan väckte intresse med sin debutfilm Vergine giurata (Sworn Virgin) om kvinnor i norra Albanien som i enlighet med en gammal tradition lever som män mot löfte om evig kyskhet. I huvudrollen i den filmen imponerade Alba Rohrwacher. I år strålar hon igen i triangeldramat Figlia mia om två mödrar och en dotter. Och Bispuri fortsätter tematisera gamla traditioner med att ställa nutida frågor.
Fotnot: På Irma Swahns blogg tyskland.blogg.hbl.fi finns fler texter om Berlinale.
Stark och berörande är filmen om Utøya, skriver Irma Swahn i sin rapport från filmfestivalen i Berlin.
IRMA SWAHN är en fri journalist som pendlar mellan Berlin, Helsingfors och Ingå.