Finlands vibrerande celloelit
Tjugoåriga Leonardo Chiodo tog hem segern i den åttonde upplagan av Åbo cellotävling. Folke Forsman hörde förutom honom fem andra tekniskt kunniga och musikaliskt mogna musiker. Men är tävlingen lite väl traditionellt utformad?
Åbo XIII cellotävling, finalkonserter
Elgar, Tjajkovskij, Wennäkoski, schumann Åbo filharmoniska orkester, dirigent Klaus Mäkelä Konserthuset i Åbo 22.2 och 23.2.
■ När den nationella cellotävlingen i Åbo hölls för första gången 1972 anmälde sig sexton deltagare. I år tävlar trettio unga cellister – åldersgränsen är trettio år – och bland de sex finalisterna, vilka på torsdagen och fredagen uppträdde tillsammans med Åbofilharmonikerna under Klaus Mäkeläs ledning, är Artturi Aalto, 19, yngst och Kalle-Pekka Koponen, 26, äldst. Jag kunde inte observera att åldern skulle ha haft någon betydelse för tolkningarna. Samtliga sex cellister är både tekniskt kunniga och musikaliskt mogna musiker.
Anna Westerlund, 21, inledde torsdagskonserten med en proper version av Edward Elgars lite yviga Cellokonsert, opus 85. Hon öppnade en aning häftigt, lite bullrigt men Elgars stundom tjatiga melodier spelade hon med vacker tonbildning och varmt vibrato. Vad jag saknade var den exhibitionism en solist behöver; månne Westerlund är bättre som kammarmusiker än som solist, i varje fall var samspelet med Klaus Mäkelä och filharmonikerna medvetet och noggrant.
Kalle-Pekka Koponens tolkning av samma konsert kändes betydligt mera rutinerad och medvetet solistisk. Öppningen var gedigen, de ofta torra pizzicatona klingande. Även Koponen tolkade den elgarska melodiken med starkt vibrato samtidigt som han energiskt drev på i samspel med Mäkelä i de få motoriska avsnitten.
Självsäkert mogen
Bland de valfria konserterna var Pjotr TjajkovskijsRokokovariationer, opus 33, favoriten och vi hörde variationerna tre gånger under finalkonserterna. Leonardo Chiodos, 20, tolkning var självsäkert mogen med vacker tonbildning och lämpligt vibrato. De virtuosa utmaningar Tjajkovskij bjuder på, flageoletter, glissandon, flerstämmighet, levererade Chiodo med elegans samtidigt som han höll säker kontakt med Mäkeläs orkester.
Fredagen inleddes med Artturi Aaltosversion av Tjajkovskij-variationerna. Kroppsspråket antydde en viss nervositet men Aalto tog snabbt musiken i besittning – eller tvärtom? – och visade sig helt vuxen de tekniska utmaningarna. En våldsam nysning i publiken mitt i de känsligaste pianissimoflageoletterna lät han sig inte bekomma.
Oskari Holopainens, 25, Tjajkovskij skiljde sig inte speciellt från kollegornas, eventuellt var Holopainens grepp mera lyriskt och i den lustiga codan tyckte jag mig märka en viss osäkerhet. Men i mål kom både Holopainen och Mäkelä. Samtidigt.
Sirja Nironen, 26, hade kanske tur då hon var den enda av finalisterna som valt Robert Schumanns Cellokonsert a-moll, opus 129. I allmänhet anses väl Schumanns konsert inte vara så tacksam som tävlingsmusik, största delen – två satser av tre – är långsam vacker musik och det är först i finalen det blir frågan om fart och fläng. Nironens tolkning var dock mycket övertygande med fint bärande cantilena med påfallande starkt vibrato i synnerhet i svaga nyanser. Och när det äntligen blev fart – Sehr lebhaft – visade hon en självklar solistisk säkerhet.
Cellist som dirigent
Obligatoriskt stycke för alla finalister var beställningsverket Foliage av Lotta Wennäkoski. Foliage, vilket ungefär betyder ”grenverk”, är enligt Wennäkoski inspirerat av lövträdens rörelser utanför hennes arbetsrum. Visst kan man i musiken föreställa sig olika stora grenar röra sig olika mycket, men en dylik fantasifond är knappast nödvändig. Den tio minuter långa impressionen står på egna musikaliska ben.
Några större tolkningsmöjligheter ger Foliage tydligen inte, så pass lika var de sex versioner som framfördes. Sirja Nironens version uppfattade jag som lekfull, som en tafattlek mellan cellon och orkesterns höga flöjter. Oskari Holopainen spelade mera rutinmässigt, kanske han inte är så intresserad av modern musik. Artturi Aaltos tolkning var muskulös och energisk, här kunde man glömma alla lövträd.
Av fredagskonsertens versioner var Kalle-Pekka Koponens den mest lyriska, den musikaliska tyngdpunkten fanns i det meditativa slutet som Koponen vällustigt sög på. Leonardo Chiodos tolkning var betydligt mera energisk med en nästan ilsken aggressivitet och Wennäkoskis musik väckte solisten i Anna Westerlund; hennes positiva, godmodiga tolkning kallar jag gärna autentisk.
Ingen av finalisterna hade lärt sig Foliage utantill, alla spelade från noter.
Åbo filharmoniska orkester gjorde båda kvällarna ett beundransvärt professionellt jobb. Att ha en cellist som dirigent i en cellotävling – Klaus Mäkelä var tvåa i cellotävlingen för fyra år sedan – måste ju vara unikt och ytterst välkommet.
Men måste en cellotävling vara så här traditionell? Jag är just nu ganska trött på starkt vibrerande cellocantilena, var fanns den nyare musiken, Lotta Wennäkoski i all ära, men till exempel Kokkonen, Sjostakovitj, Dutilleux?