Vad är en människa?

Vad är det som händer när Laura Huhtasaari på valvakan efter presidentvalet talar om sitt partis rasistiska nationalism som ”uusi normaali”, det nya normala. Hon (eller partiet) omvandlar den liberala vänsterns farhåga och varningssignal till ett positivt attribut. De som anser att mänskliga rättigheter, flyktingkonventioner och liknande är onödiga kan styrka sig med tanken om att de inte är ensamma eller ens i marginalen.

Tanken om det nya normala tycks redan omfattas av Migri. Landet som uppfann moderskapsförpackningen, som gärna stoltserar med goda skolresultat och kvalitativ småbarnsfostran drar sig inte för att med selektiva asylbeslut skilja små barn från sina föräldrar. Och när en asylsökande som Finland har skickat tillbaka till sitt utgångsland blir dödad kort efter återkomsten ställer sig Migri upp och försvarar sitt beslut, i stället för att, som rimligt vore, beklaga sig djupt och se över sin praxis. Det ”nya normala” skapas inte bara av en viss politisk falang, utan i lika hög grad av en etablerad myndighetskultur.

En av utmaningarna med en avhumaniserande myndighetspraxis är att den inte går att avgränsa till vissa väldefinierade grupper, såsom asylsökande eller icke-västerländska immigranter. De som vill bevara Finland etniskt homogent och som tror att utlänningar tar deras levebröd och förmåner, kan själva få smaka på avhumanisering när de blir arbetslösa. TE-byråerna är sedan länge kända för att utsätta människor för komplicerad byråkrati, onödiga kurser och överraskande karenser, i stället för att hjälpa dem att etablera sig eller återetablera sig på arbetsmarknaden. Den så kallade aktiveringsmodellen för arbetslösa mötte under vintern brett motstånd bland fackföreningar och arbetstagare, men vi har långt ifrån sett slutet på högerns försök att köra ner arbetslöshetsskyddet och slutgiltigt tippa över maktbalansen på arbetsmarknaden till arbetsgivarnas fördel.

I både migrationspolitiken och arbetsmarknadspolitiken använder sig Finland i dag av riktad selektiv avhumanisering för att nå specifika politiska mål. Man strävar efter att minska immigrationen och stärka arbetsgivarsidans/kapitalets makt genom att behandla immigranter och arbetslösa på godtyckliga, förnedrande och uppenbart orättvisa sätt. Det mer rumsrena politiska argumentet är att vi måste stävja kostnaderna för immigrationen eller arbetslösheten. Under den till synes självklara devisen är det möjligt att skapa en känsla av nödvändighet och ett visst allmänt bifall för ”hårda tag”.

Vad är då den här ”avhumaniseringen” som jag talar om? Det handlar inte om att man förnekar att den andre är en människa, utan om att man tänker att den andres mänsklighet på något sätt är mindre än ens egen, att den andre inte har ett liv i samma bemärkelse som man själv. I det gamla klasssamhället föll det sig naturligt att leva med tjänare som liksom per definition hade mindre anspråk på livet. En skrubb till sovrum och två timmar ledigt på söndag var helt i sin ordning. På samma sätt har västerlänningar haft en tendens att avhumanisera icke-västerlänningar: ”de” ska vara glada om de har mat för dagen, ”de” sörjer inte sina barn som vi. Den här avhumaniseringen är inte illvillig eller direkt förtingligande utan fungerar snarare så att man kapar av människan. Man låter henne bevara grundläggande mänskliga drag och ett visst anspråk på omsorg, men låter föreställningsförmågan stanna upp innan man kommer så långt som till att se henne som en person med ett liv, med målsättningar, med konstitutiva relationer till andra människor, med viktiga uppdrag i andra människors liv.

Pappan som blir utvisad och skild från fru och ett litet barn har enligt det här tänkesättet inte blivit orättvist behandlad, för genom sin relativt maktlösa position är han fråntagen vanliga pappors anspråk på familj. Den arbetslöse som fråntas en del av sitt arbetslöshetsunderstöd på grund av någon byråkratisk detalj har inte blivit orättvist behandlad, eftersom han ju just i egenskap av arbetslös saknar högre funktioner än att äta, sova, och vara avskräckande exempel.

Nu kan någon förstås säga att lagstiftning och myndighetspraxis inte kan handla om individuella liv. Men det är inte sant. Lagstiftning, internationella konventioner och myndigheter kan i större eller mindre grad beakta alla människor som hela och likvärdiga. Rätten till familjeliv som finns inskriven i FN:s människorättsdeklaration är allmän, men kan likväl skydda den enskilda människans unika relation till partner och barn. Den grundlagsenliga rätten för en finländare att själv välja sin bostadsort innebär en respekt för människors individuella livssituationer. När högerpolitiker upprepar att människor måste börja flytta mera efter jobb (eventuellt under hot om sanktioner), tycks de inte föreställa sig personer med familj, ett bolån på ett hus som kanske tappat värde sen det köptes, med barn i skolan, med åldrande föräldrar som behöver hjälp nu eller snart, med egna yrkesmässiga drömmar och planer. Den grundläggande rättigheten finns där som ett skydd mot politikers blindhet.

Retoriken kring arbetslösa och invandrare får det ibland att låta som om personer som matchar de här beskrivningarna skulle vara gapande hål som kommer att sluka hela samhällets resurser om man inte håller dem stramt. Men människors livssituationer förändras, arbetslösa får arbete, invandrare kommer in i sina nya samhällen. Det finns inget som tyder på att den här processen blir smidigare, snabbare, effektivare av att vi odlar en reducerad människobild i förhållande till utvalda grupper.

Däremot riskerar vi att förlora vårt samhälles hårt förvärvade praktiska förståelse av tanken om alla människors lika värde. När en avhumaniserande människobild blir det nya normala i förhållande till utvalda grupper är den också lätt att utvidga för att tjäna andra politiska agendor. Om vi accepterar en godtycklig, förtryckande myndighetskultur för att reglera immigranter och arbetslösa, tar vi inte längre så allvarligt på tanken om en rättsstat.