Värmen hotar livet på tundran
Far och son Aleksej och Anatolij Taiberi går på skaren ner mot sin renhjord. De är rendrivande nenetser, ett sibiriskt ursprungsfolk som har levt på tundran i nordvästra Sibirien i över tusen år. Men nu hotar klimatförändringen och för stora renflockar at
Tundran är oändlig som ett hav. Ingen början. Inget slut.
Stora, tysta, vita vidder. Skarpa silhuetter av nödvuxna granar och björkar. Allt är öppet, gränslöst och genomträngt av midvinterljus.
Landskapet är typiskt för Jamalhalvön i nordvästra Sibirien där vi befinner oss. Vi kör med snöskoter över tundran ett femtiotal kilometer öster om provinshuvudstaden Salechard. Staden ligger i höjd med polcirkeln och det tar tre timmar att flyga hit från Moskva.
Fotografen Lotta Härdelin och jag sitter på en kälke som är bunden till snöskotern med en kätting. Den slänger hit och dit och vi håller i oss för allt vad tygen håller. Anatolij Taiberi som är med oss på kälken visar var det finns tampar som man kan gripa tag i.
Anatolij är 22 år gammal och tillhör nenetserna, ett sibiriskt ursprungsfolk som i likhet med fjällsamerna i Lappland lever på renskötsel. Vi är på väg ut på tundran för att se till familjen Taiberis renflock. Den decimerades från trehundra djur till ca sjuttiofem för fyra år sedan, på grund av en varm vinter med tillfälliga regn. Marken täcktes av ett ispansar, djuren fick inte fram någon renlav. De svalt ihjäl.
Nu är vi inne i en varm vinter igen. Dagen innan vi anlände till Salechard var det plus tre grader – i dag är det -27 °C.
Häftiga förändringar i temperaturen har blivit vanligare. Med dem smyger sig döden på renen, ett djur som från horn till klövar är anpassat för arktiska förhållanden och hård, sträng köld. Men inte för ständiga temperaturväxlingar, regn och is.
Flocken håller än en gång på att decimeras. För några veckor sedan hittade Anatolij och hans far Aleksej Taiberi en död tjur och kalv.
Den fjärde passageraren på kälken heter Lapa och är en lajka – en svart sibirisk spetshund som används för att driva renar. Lapa vet vart vi är på väg och är så ivrig att han med jämna mellanrum inte kan hålla tillbaka ett skall.
Uppe på snöskotern sitter Anatolijs pappa Aleksej Taiberi och kör. Varje gång vi passerar en ny kulle förundrar jag mig över hur han kan navigera i detta vidöppna, snötäckta landskap där alla scener liknar varandra intill förväxling.
Men inte för Aleksej Taiberi. Tundran är hans hem och han rör sig på den utan några andra hjälpmedel än landmärken och sin känsla för väderstreck.
I fartvinden biter kölden kinderna så det gör ont. Far och son är oberörda. De har på sig luvor av renkalvsskinn, jackor av dubbla renfällar med pälsen vänd inåt och så kallade kisy-stövlar av renskinn som går ända upp till ljumskarna och är så följsamma att man nästan inte känner dem när man går. Det är som att gå i varma, ogenomträngliga strumpor.
Nenetserna vet hur man håller sig varm på tundran. Den har varit deras hem i snart tusen år.
Rysk kolonisering och tvångsmissionering, sovjetvälde och perestrojka är bara några av de prövningar som nenetserna har överlevt som folk. I dag är de ett av de få sibiriska ursprungsfolk vars språk visserligen är hotat, men fortfarande brukas aktivt. Nentsiska, avlägset släkt med finskan och samiskan, är huvudspråket bland dem som bor på tundran. Den traditionella nomadiska livsstilen som grundar sig på renskötsel inte bara lever utan blir populära-
re. Mellan 2011 och 2017 har antalet nenetser som lever på tundran ökat med mer än en fjärdedel, i dag är de närmare 16 500. Samtidigt har förutsättningarna för renskötsel kraftigt försämrats. Det har dels att göra med de varma vintrarna, dels med slitage på betesmarker. Ekonomiska incentiv att hålla stora flockar har lett till överstora hjordar. Renkulturen hotas nu från två håll och det är oklart vilket av hoten som är större – klimatförändringen eller överpopulationen.
Det knarrar och frasar av pudersnö under våra fötter när vi börjar gå ned i dalsänkan mot renflocken. Himlen är svagt upplyst. Det är januari och den ljusa tiden på dygnet blir längre för var dag.
Snön är flera decimeter tjock och täckt av en hård skare. Ibland trampar man igenom och får pulsa vidare med snö upp till knäna. När vi kommer fram till hjorden känner jag en rännil av svett över ryggen.
Aleksej och Anatolij har med sig varsin lasso – tiotals meter långa, styva, prydligt hoprullade rep som är flätade av torkat renskinn. De gör varsitt kast med mjuka invanda rörelser. Renarna låter sig makligt dras in och bli undersökta. Flera av dem är magra och slöa.
– Man ska inte kunna räkna revbenen på en ren. Om man ser dem betyder det att renen äter för lite, säger Anatolij och pekar ut några djur som står i snön och gräver efter renlav.
– Förr låg renlaven tätt som en madrass. Nu är den utspridd fläckvis och man ser bar jord överallt, konstaterar Aleksej Taiberi.
En vackert skäckig ettårig vaja har ett färggrant halsband om halsen. Hon behöver inte bli infångad med lasso utan kommer självmant fram till oss för att bli klappad.
– Den här har vi fött upp vid tältet. Hon är fortfarande tillgiven, konstaterar Aleksej. Han tillägger: – På sommaren när vi är uppe i bergen är renarna feta som vildsvin! När man slaktar dem häpnar man ofta över hur tjockt fettlagret är.
Sedan familjen Taiberi förlorade nästan hela sin flock 2014 har nya kalvar fötts varje år. Flocken har börjat återhämta sig. Men nu är svälten tillbaka igen.
Anatolij pekar på en av tjurarna som står stilla med hängande huvud.
– Den där kommer troligen inte att klara sig till sommaren. Han får för lite mat.
Han tittar på mig. Sedan säger han på sitt blida, jämnmodiga sätt:
– Några varma vintrar till och vi har förlorat dem alla.
Det sibiriska klimatet blir varmare och varmare. I Salechard var medeltemperaturen -7°C under åren 1883-1912. Under de senaste trettio åren 1988-2017 har den varit -5,1°C. När de evigt frusna vidderna tinar upp kan obehagliga överraskningar uppstå.
Sommaren 2016 var rekordhet på Jamalhalvön, med temperaturer på upp till 35 °C. I augusti det året utbröt en mjältbrandsinfektion bland renarna – den första sedan 1941. Mjältbrand är en allvarlig bakteriell sjukdom som kan överföras från djur till människa. Sporerna kan överleva många decennier i kadaver som begravs och den onormalt heta sommaren fick sporerna att vakna.
En tolvårig pojke och hans mormor avled, över sjuttio personer lades in på sjukhus och ca 2000 renar dog. Utbrottet skedde vid sjön Jarato, som ligger drygt 200 kilometer nordost om Salechard.
Myndigheterna genomför nu omfattande vaccineringsprogram. I trakterna kring Jarato vaccineras 100 procent av renarna, i övriga regioner 80 procent. Enligt de federala ryska veterinärmyndigheterna är läget under kontroll.
Även om mjältbrandsepidemin var dramatisk var den som följd av klimatförändringen betraktad lätt att kontrollera. Betydligt svårare att tampas med är nederbörden och lufttemperaturen.
– Vi har problem med att vintrarna har blivit varmare och luften fuktigare. Det beror på att isen på Norra ishavet smälter, vilket leder till att solljuset inte längre reflekteras. Klimatet bli fuktigare och isregnen vanligare, säger Aleksej Titovskij som leder Avdelningen för vetenskap och innovation för Jamalregionen i Salechard.
”Isregn” är ett ryskt uttryck som betyder regn vid så pass låga temperaturer att vattnet fryser så fort det når marken. På tundran lägger sig isen som ett pansar över renlaven, som är renarnas enda föda vintertid.
– Speciellt kalvarna klarar inte av att sparka sönder istäcket. Samtidigt som vintrarna har blivit varmare har vårarna blivit kallare. Vi har ofta snöstormar på våren och det leder till att många kalvar dör nästan genast efter födseln, säger Aleksej Taiberi.
Nenetserna är ett nomadfolk som i över tusen år har förflyttat sig över enorma avstånd i sällskap med sina renhjordar. Det sägs fortfarande vara oklart om det är människan som leder renen eller tvärtom.
Familjen Taiberis flock på cirka trehundra renar är blygsam. De verkligt stora hjordarna kan bestå av femtusen djur och där de drar fram finns inte mycket kvar av betesmarken, konstaterar Jelena Taiberi.
– Renlaven växer långsamt och samtidigt blir renhjordarna på Jamal allt större. De lämnar söndertrampade beten efter sig. Förr hade vi mindre hjordar eftersom vuxna barn och föräldrar hade gemensamma flockar. Nu vill barnen ha sina egna hjordar. Alla vill få det bättre materiellt, säger Jelena Taiberi.
Jelena är 56 år gammal och har levt på tundran i hela sitt liv. Tillsammans med sin 50-årige man Aleksej och sonen Anatolij lever hon nomadliv – vintertid bor de ett trettiotal kilometer öster om Salechard, sommartid tar de sig till norra delen av Uralbergen. Platsen för sommarlägret ligger ungefär 200 kilometer i nordöstlig riktning.
Paradoxalt nog är antalet renar på Jamalhalvön i dag rekordhögt – 730 000 djur, vilket motsvarar 43 procent av alla renar i Ryssland. Under Sovjettiden var motsvarande antal mellan 300 000 och 400 000.
Konkurrensen om betesmarkerna ökar hela tiden, vilket leder till konflikter mellan renägarna.
– Vi är tvungna att undvika vissa platser. Enligt vår nentsiska kultur får man inte neka andra flockar bete – marken ägs inte av någon utan är gemensam. Men nu har folk börjat vakta på sina betesplatser och släpper inte in andra. Vad ska de göra? Det blir ju ingenting kvar åt deras djur, konstaterar Jelena.
Familjen Taiberi bor i ett tält av renfällar som spänns upp på pålar av lärkträd. Det transporteras mellan sommar- och vinterlägren på slädar dragna av renar. Slädarna är betydligt större och bredare än den smala samiska pulkliknande ackjan och de används även på sommaren, då renarna drar släden över gräset.
Tältet framstår nästan som uppvuxet ur marken där det täckt av snö skjuter upp på tundran invid en grandunge. Utanför tältet står fem slädar prydligt uppställda, alla med nosen pekande i samma riktning. Nergrävd i snön ligger en generator och tätt intill en uppriggad satellitantenn.
Utanför tältet strosar två renkalvar omkring. De är tama och tigger mat av alla som närmar sig tältet.
– Deras mammor blev tagna av vargen så därför föder vi upp dem här. I sommar för vi dem tillbaka till flocken, säger Jelena.
Inne i tältet är det så varmt att jag är tvungen att sitta i kortärmat. På grund av HBL:s besök eldar Jelena extra mycket i kaminen, som är placerad mitt i tältet för att värmen ska stråla ut åt alla håll.
– Ni måste frysa! utropar hon och vägrar tro mig när jag säger att hon inte behöver stoppa in fler vedklabbar i kaminen.
När vi kryper in i våra sovsäckar för natten lägger Jelena tre lager renfällar över oss. Sedan får elden falna.
Så fort den sista glöden är utsläckt
Jag har inget emot att åka in till stan då och då. Men tundran är det liv jag kan.
Anatolij Taiberi, 22.
i kaminen blir det snabbt kallt i tältet. Tack vare renfällarna fryser vi inte alls. Bara nästippen är kall som is på morgonen när vi vaknar av att Jelena stökar med elden i kaminen.
– Jag sover aldrig när vi övernattar i stan. Det är för hett i bostäderna. Jag älskar den friska luften på tundran, säger Jelena medan vi gnider våra nästippar varma.
Renskötande nenetser har rätt att hugga ved gratis. De får även statligt bidrag på 3000 rubel (ca 45 €) per person och månad, samt byggmaterial till tältet och andra förnödenheter.
Men deras huvudsakliga inkomst kommer från renarna.
Man säljer renkött och framför allt renhorn. Hornen säljs för medicinskt bruk till Kina, och är numera en viktigare inkomstkälla än köttet från renen. Särskilt sedan mjältbrandsepidemin ledde till att efterfrågan på renkött sjönk. Till exempel förlorade familjen Taiberi alla sina stamkunder.
– Våra gamla kunder vill inte längre köpa kött av oss. De är rädda för att det ska vara smittat trots att vi aldrig har haft någon mjältbrand i de här trakterna. Nu slaktar vi bara till husbehov. En hel ren räcker i två månader, konstaterar Jelena Taiberi.
Tältet där familjen bor är ytterst välorganiserat, var sak har sin plats. På väggen hänger tandborstar, toalettsaker och walkie-talkies. Längst bak har Jelena ett litet skåp, sina köksgeråd, det låga matbordet, torrskaffning och alla kärl. Matlagningen sker mitt i tältet, på samma vedspis som håller det varmt.
En platt-tv och en julgran i plast står i ett hörn och mitt emot hänger tre slitna ikoner och ett kors. Familjen tillhör rysk-ortodoxa kyrkan. Jag frågar om den schamanistiska världsuppfattningen som är nenetsernas ursprungliga tro, men schamanism är inte ett ämne som Jelena vill diskutera.
Sinsemellan talar Jelena, Aleksej och Anatolij på nentsiska, med mig kommunicerar de på ryska. Alla tre talar ryska flytande, men det märks att männen, som tillbringar mest tid på tundran och sällan besöker stan, är mer bekväma med nentsiska.
– Jag kunde inte ett ord ryska när jag började skolan. Hemma talade vi bara nentsiska, säger Anatolij.
Längs väggarna ligger madrasser som man sitter på när det är dags att äta. På kvällen släpper Jelena ner färggranna förhängen som omgärdar bäddarna. Man ligger med huvudet mot tältväggen. Fötterna ska placeras mot centrum av tältet - inte på madrassen. I princip har män och kvinnor varsin sida av tältet, men på den punkten är familjen Taiberi precis som de flesta andra nenetser pragmatiska.
Dörren till tältet består av en tung renskinnsfäll som invånarna i tältet drar igen efter sig genom att backa in i tältet och med fällen i handen snurra runt ett varv. Då faller den på rätt plats och sluter tätt av sig självt.
Jag lyckas aldrig få in den rätta vinkeln. Varje gång jag har kommit in genom dörren drar det in i tältet tills Jelena eller Anatolij har rättat till fällen efter mig.
– Det behövs sammanlagt åttio renfällar för att bygga ett tält. Fyrtio fällar på insidan, fyrtio på utsidan. Vi reparerar tältet regelbundet och byter ut fällarna ungefär vart tjugonde år, säger Jelena.
Hon är pessimistisk när det gäller rendriftens möjligheter att överleva i en situation där klimatet hela tiden blir varmare.
– Vi har bränder varenda sommar nuförtiden, det hade vi inte förr. På vintrarna är min man tvungen att köra runt, runt med snöskoter och leta efter renlav. Det var aldrig ett problem tidigare, ännu för tio år sedan kunde man hitta stora områden fulla med tät, orörd lav. Nu är det omöjligt. När större delen av vår flock dog i svält för fyra år sedan lyckades vi föda upp den på nytt – men det kommer ju hela tiden nya, varma vintrar och då är det färdigt igen.
De ryska myndigheterna är mycket medvetna om problemet. Att minska renflockarna är en känslig fråga eftersom många familjers välstånd är beroende av antalet djur. För några år sedan beslöt myndigheterna att 250 000 renar skulle slaktas, men operationen genomfördes aldrig i sin helhet.
Aleksej Titovskij, som leder Avdelningen för vetenskap och innovation för Jamalregionen i Salechard, säger att problemet ska lösas genom att man utnyttjar fler betesmarker.
– Renägarna får ändra sina migrationsrutter, eftersom det finns betesmarker i södra Jamal som inte används alls. Vi kommer att bli tvungna att börja utfodra renarna vintertid eftersom renlaven har minskat så mycket. Renarna kommer antagligen över huvud taget inte längre att flyttas mellan olika betesmarker utan bli mer stationära.
Det är svårt att undvika en logisk slutsats, nämligen att hur man än gör tar betesmarkerna förr eller senare slut – om inte antalet renar begränsas.
– Nenetserna vet att renarna är för många. Det är ingen som förnekar det. Men de kan inte stoppa sig själva, någon måste reglera antalet renar, säger Natalja Sokolova, biolog på Ryska vetenskapsakademins arktiska forskningsstation på Jamalhalvön.
På sovjettiden var det myndigheterna som bestämde hur många renarna skulle vara. Renskötseln var organiserad i kolchoser och arbetet med renarna utfördes av så kallade brigader. De bestod av nenetser, chanter och andra ursprungsfolk som drev renarna längs de gamla, historiska migrationsrutterna.
Nu existerar ingen reglering. Alla bestämmer själva hur många renar de vill ha, konstaterar Sokolova, som samtidigt bekräftar att renlaven blir allt mer sällsynt. Hon säger att hela floran och faunan på tundran håller på att ändras.
– Lämlarna har blivit betydligt färre, vilket verkar bero på att växtligheten förändras. Lämlarna är beroende av mossa som de bygger sina gångar i, men vi har mycket mindre mossa på tundran än förr. I stället kommer nya växtarter in som tidigare fanns längre söderut.
Att lämlarna minskar har lett till att fjällugglan nästan har försvunnit, säger Sokolova.
– I stället har helt nya rovfågelarter flyttat in på tundran – blå kärrhök, stäpphök och stenfalk, till exem- pel. Fjällräven klarar sig fortfarande bra, den har gått över från att äta lämlar till att äta fågelägg och -ungar. På det hela taget ser vi att sydligare arter börjar ta över tundran. De gamla arterna blir snabbt marginaliserade.
För den som lever på tundran är förändringarna synliga varje dag. Jag frågar Jelena Taiberi vad hon vet om den globala uppvärmningen.
– Jag har hört om den men vet inte vad den beror på. Vet ni? undrar hon och drar åt en tråd i sömmen på renskinnsstövlarna hon håller på att sy.
– Åtminstone är det säkert att våra vintrar har blivit varmare. Tidigare hade vi alltid långa perioder med mellan -30 °C och -40 °C den här tiden på året. Nu är det ofta mellan -10 °C och -20 °C, fortsätter hon.
Renskinnsstövlarna hon syr på är kvinnostövlar och kallas burki, ett beställningsarbete. Jelena har flera sådana på gång – en viktig inkomst för familjen är hennes syarbeten. Nenetserna har en stor uppsättning olika plagg som man bär dels på tundran, dels vid festliga tillfällen, och alla vet inte längre hur de ska tillverkas. Det betyder extra inkomster för dem som kan hantverket.
– Många i den yngre generationen syr inte längre. Mina vuxna döttrar bor i stan och de har jobb och barn, dessutom har de aldrig lärt sig att sy våra kläder, konstaterar Jelena.
Från morgon till kväll är det inte många minuter hon sitter stilla. Hon eldar i kaminen, kokar te, lagar mat, diskar, syr och sopar tältets golv som är täckt av ojämna plankor. När hon ska laga middag hämtar hon in ett stort stycke fruset renkött som familjen har i sitt förråd på en kälke utomhus. Hon hackar upp bitar med hjälp av en liten yxa och kokar renköttsgryta på den vedeldade kaminen med salt som enda krydda.
Renköttet varvas med fisk – bred-
sik från tundrasjöarna som har saltats och sedan frusits ned i pinfärskt tillstånd. Man äter den rå. Den är vit och skär i köttet och smakar som om den precis hade blivit upptagen ur sjön.
Jelena brukar byta till sig fisk mot renkött. En tunna fisk motsvarar en urtagen ren.
Till fisken och köttet äter vi rårörda lingon och dricker te.
Det är helt enkelt delikat.
Bästa tiden för Jelena att sy är på kvällen när Aleksej har satt på generatorn och insidan av tältet är upplyst av en elektrisk lampa. Alla föremål avtecknar sig plötsligt skarpt, man ser varje detalj mycket tydligare än dagtid då familjen har generatorn stängd för att spara bensin och det enda ljus som finns är en skum dager som silar in genom fönstret.
Anatolij går ut för att såga upp ved med motorsåg. Därefter sätter sig han sig med en dvd i famnen för att titta på en film. Aleksej har haft problem med att få satellitantennen att fungera, men till sist får han in några kanaler. Tillsammans med hustrun tittar de på ett ryskt underhållningsprogram med kända artister, bland annat gayikonerna Boris Moisejev och Filipp Kirkorov.
– Kirkorov är min favorit. Vilken snygging! säger Jelena.
Aleksej har på sig manchesterbyxor, en mörkgrön pullover och tofflor. Sonen Anatolij är klädd i tröja och jeans. När de går ut drar de bara på sig renskinnsstövlar som de knyter fast i byxtränsen, tar på sig malitsan och är redo att tillbringa flera timmar utomhus i minus trettio grader eller kallare. Malitsan är nenetsmännens vinterjacka, sydd av två lager renskinn med pälssida både inåt och utåt. Den dras över huvudet och har fastsydda vantar samt en kapuschong av renkalvsskinn. Kvinnornas vinterjacka kallas jagusjka och består också av två lager renskinn. Den går ända ned till marken och dras inte över huvudet utan knäpps framtill.
– Så att man ska kunna amma när man sitter i släden, förklarar Jelena.
Det är kväll på tundran och utanför tältet är det svarta himlavalvet bestrött av tusentals strålande stjärnor. Inne i tältet snurrar en liten discoboll sakta i ett hörn och kastar ljuskatter i alla regnbågens färger över tältväggarna. Jelena kommer in med ett block snö som hon placerar i en stor hink för att smälta. Det är vatten både för både matlagning och tvätt.
Lotta Härdelin frågar Anatolij om han vill stanna på tundran eller flytta till stan.
Först blir han så brydd att han inte kan svara alls. När jag upprepar frågan lite senare säger han att det är på tundran som han trivs bäst.
– Det är ju livet här som jag kan, säger han.
Hans pappa Aleksej säger ingenting. När jag frågar om renskötseln har en framtid tar det lång tid innan han svarar.
– Jag tänker aldrig längre än nästa vår, säger han. Han är tyst en stund. – Jag hoppas att kalvarna överlever den.