Personlig vision av Debussys preludier

Paavali Jumppanen beträder domäner där konkurrensen är mördande men hans tolkningar går direkt upp i den internationella pianomusiktoppen, skriver Mats Liljeroos.

Paavali Jumppanen

Claude Debussy Préludes I & II, Children’s Corner. Paavali Jumppanen, piano. (Ondine – 2 CD)

Paavali Jumppanen hör inte till dem som räds utmaningar av det mer våghalsiga slaget och att sätta sig själv på spel med besked. Hans version av Pierre Boulez pianosonater satte en gång ribban på en imponerande höjd och den kritikerrosade inspelningen av Beethovens kompletta pianosonater för Ondine (2014–16) är en bedrift som knappast många i hans generation ens hade kommit på tanken att försöka sig på.

Det är med andra ord ingen direkt överraskning att han i och med sitt senaste skivprojekt, Claude Debussys kompletta Préludes, ånyo beträder domäner där konkurrensen är mördande. Många av historiens främsta förmågor har alltsedan Walter Giesekings stilbildande inspelningar gett sin syn på dessa pianomusikens oumbärliga hörnstenar, men Jumppanen närmar sig verket med en klart utstakad och personligt formulerad vision för ögonen och resultatet är häpnadsväckande insiktsfullt.

Den mångsidige och -kunnige Jumppanen har alltid haft en nära relation till den franska estetiken och han frammanar framgångsrikt den ömsom symbolistiskt färgade, ömsom nog så realistiskt tecknade, rikt varierade och mångskiftande debussyanska klangvärlden, dess dofter och subtila schatteringar, bland annat genom att följa de minutiösa fördrags- och nyansanvisningarna till punkt och pricka.

Ändå känns Jumppanens grepp aldrig överdrivet perfektionistiskt. Tvärtom får han skeendena att leva och vibrera på sina egna villkor och utifrån sina egna premisser. Detta inte minst medelst en osedvanligt bred dynamisk och uttrycksmässig skala i kombination med en för Jumppanen typisk ”rakt på sak”-attityd. Inga märkvärdigheter och absolut inget effektsökeri, blott ett emotionellt och dramaturgiskt noga genomtänkt och angeläget förverkligande av tonsättarens innersta intentioner.

Konkret närvarande stämningar

Jumppanen har alltså en specifik plan för var och en av de 24 miniatyrtondikterna, oavsett om det gäller bekanta klassiker som Flickan med det lingula håret, Den sjunkna katedralen och Spår i snön eller mer sällan framförda nummer som den andalusiskt färgade La puerta del Vino, de suggestivt introverta Canope och Feuilles mortes eller den varietéinspirerade General Lavine – eccentric. De fyra sistnämnda är från det mörkare, mer jordnära och mindre kända andra preludhäftet (1913).

Det råder heller inget tvivel om att planerna är fungerande och stämningarna stundtals antar närapå konkret närvarande skepnader. Jumppanens tolkningar går rakt upp i den internationella toppen på området och står sig problemfritt i jämförelse med, exempelvis, två av de främsta inspelningarna från de senaste decennierna signerade Steven Osborne (2006) och Jumppanens lärare Krystian Zimerman