Leif Andrée kämpade sig ut ur eländet
Skådespelaren Leif Andrée har tvingats klara sig på egen hand genom hela livet. – Jag har inte fått ens en sockerbit hemifrån, säger den folkkäre Andrée.
Leif Andrée var tre år när en främmande kvinna lyfte upp honom på tåget, ställde sig bakom honom och höll i honom medan tåget rullade ut från Stockholms central. På perrongen stod hans mamma Margit och grät. Hon vinkade och ropade att hon snart skulle komma efter.
Barnet Leif fosterhemsplacerades. Han fick återvända hem så småningom men kom att tillbringa somrarna hos sin snälla fosterfamilj.
Den självbiografiska föreställningen Leif handlar om ett liv med en skör mamma, mycket alkohol och flera olika former av faderskap.
– Men det finns gott om dråpligheter i mitt liv också. Allt var inte elände, påpekar Leif Andrée per telefon från hemmet i Stockholm.
Familjelivet var i upplösning den där dagen då Leif Andrée var tre år. Hans biologiska pappa hade dömts till fängelse och hans bräckliga mamma kunde inte hantera ett liv som ensamstående förälder till två pojkar – den yngste av dem, Leif, omhändertogs och skickades till Västergötland och den äldre, Lars, till Småland.
– Jag hade tur för jag kom till en kärleksfull familj och fick två sommarbröder, säger Leif Andrée på tal om fosterfamiljen.
– För Lasse gick det sämre. Han kom till en elak familj, blev slagen och försökte rymma.
Egentligen var vistelsen hos fosterfamiljen tänkt att bli permanent.
– Jag vet att det var tal om adoption och att pappren fanns men min mamma ville ju aldrig det. Hon vägrade underteckna pappren.
– I stället ordnade hon upp sitt liv och gifte om sig med sin förste man. Jag fick en styvpappa och han var snäll. Kunde du och din mamma tala om den här dagen när du åkte iväg? – Jag ville prata men för henne var det svårt. Hon sade alltid att jag ville ut på landet till en gård med kor och hon lyssnade inte när jag försökte säga att jag var bara tre år och inte ville lämna henne.
Ensam som 16-åring
I flera år hade Leif Andrée en lycklig barndom och uppväxt men när han var 13 år avled den älskade styvpappan. Sedan träffade modern en våldsbenägen och alkoholiserad man och gifte sig med honom. Livet och hemmet förvandlades till ett slagfält utan normala rutiner och utan mat i kylskåpet.
Den unge Leif slet på för att rädda sina småbröder men när han och hans bror hittade sin mor halvt ihjälslagen på köksgolvet förändrades livet än en gång. Småbröderna omhändertogs och Leif Andrée flyttade hemifrån, bara 16 år gammal.
Simningen räddade honom den här gången.
– Jag var elitsimmare och när min tränare flyttade till Sundsvall fick jag följa med. Jag bodde i en etta och han fixade jobb åt mig på Åhléns.
– Ekonomiskt var det tufft men jag klarade det. Mina simmarkamrater fick pengar hemifrån när vi skulle på träningsläger men jag fick arbeta ihop vartenda öre på egen hand. Du verkar inte bitter. Hur bekämpar du den känslan? – Jag kan fortfarande bli rasande när folk säger att de var så fattiga som barn att deras familj hade råd med bara en resa till Mallorca per år.
– Om jag får säga det själv så har jag kämpat bra och varit väldigt duktig.
Herodes var första rollen
Leif Andrée var 24 år när han återvände från Sundsvall till hemstaden Stockholm. Teater Galeasen
blev hans ingång till skådespeleriet men redan som barn hade han älskat teater.
Scendebuten skedde då han som åttaåring spelade Herodes i skolans jultablå och var så nervös att han kissade på sig.
Att Andrée är en överlevare återkommer han flera gånger till under intervjun.
– Min elaka styvpappa förstörde vår familj och de ärren sitter i.
Leif Andrées biologiska pappa är den ende av hans föräldrar, bonusföräldrar och fosterföräldrar som fortfarande lever. Var fanns pappan under uppväxten?
– Först satt han i fängelset på Långholmen, sedan någon annanstans. Vi hade aldrig någon kontakt när jag växte upp.
– I dag är pappa 94 år. Sedan mamma och han skildes, för 57 år sedan, har jag träffat honom nio gånger och jag har aldrig sovit över hos honom.