Israelledaren mot stupet mitt i krisläge

Israel deltar i spelet i Mellanöstern mer än förr. Samtidigt för landets rättsmaskineri och demokratiska system Benjamin Netanyahu ut mot stupet.

Förra veckan dog Benjamin Netanyahus hund, en vit blandras med drag av husky. I det trängda politiska läge där den ena korruptionsskandalen efter den andra håller på att hinna upp den israeliske premiärministern kunde han ta maximala sympatipoäng av hundens död. Israel är en modern, västerländsk medieimpregnerad demokrati där sådant har betydelse när en väldig korruptionsskandal håller på att hinna upp honom.

Kaiya, så hette hunden, var en 13-årig till kroppsformen satt hundtant. Hela nationen visste också vid det här laget att hon var bitsk och argsint. Hon hann bita många i Israels politiska elit; högst i rank bland hennes offer var kulturministern och två parlamentsledamöter.

Israelisk lag stadgar att aggressiva hundar förs i kennel för att omskolas. Netanyahu visade däremot att han kan spela i kulisserna i såväl stort som smått. Lagverket ändrades, en ”Lex Kaiya” antogs och premiärministern kunde få behålla sin arga hund hemma.

Korruptionsanklagelserna mot Netanyahu är långt allvarligare. De kan också vilken dag som helst få den taktiskt skicklige och rutinerade politikern på fall. I tre olika korruptionshärvor anklagas Netanyahus närkrets för allt från att ha tagit mutor av en tysk vapentillverkare till att ha köpt positiv mediebevakning av mediehus eller till att ha fifflat bort ett åtal mot fru Sara Netanyahu.

Hittills har åtta personer i hans närkrets arresterats, nu verkar det vara bara en fråga om när ett åtal levereras också mot Netanyahu själv.

Högerpolitikern Netanyahu är en veteran inom israelisk politik och näst efter landets första premiärminister David ben Gurion (1886– 1973) landets mest långvarige politiker på posten.

Netanyahu har haft en lång rad ministerposter och varit landets ambassadör i USA. Premiärminister var han först 1996 till 1999 och nu på nytt en rekordlång period sedan 2009.

Läget i Mellanöstern är spänt och förvirrande och i det tilltagande kaoset i Mellanöstern är konstellationerna allt mer tillfälliga och oöverskådliga. Här lever också två världar helt sida vid sida.

En sådan maktutövning som Benjamin Netanyahu anklagas för i Israel skulle av väst uppfattas som ett halvt accepterat alfahanneri bland de klanledare, diktatorer och terrorförband som på grymmaste vis har manglat den övriga regionen under den senaste tiden.

Israelbilden i väst är komplicerad. Europas 68-vänster kunde ännu ha sympatier för det lilla landets befrielsekamp, dess utsatta läge och dess kibbutzsocialism. I idéhistorien har sionismen och dess samhällsutopi i långa stycken gått hand i hand med tidig socialism.

Att Israel sedan dess inte har hittat sätt att legitimt integrera de palestinier som historiskt anser sig ha rätt till Israels territorium har efterhand skapat en allt mera negativ hållning till Israel, i synnerhet efter kontinuerligt massivt stöd från USA.

Bilden av Israel mot ”alla arabstater” förändras också. Enligt det ledande, vänsterliberala oppositionsmediet Haaretz stöder Israel nu upp till sju olika arabiska oppositionsgrupper i grannlandet Syrien.

Israel har inte heller tvekat att slå ytterligare kilar i den interna splittringen i det muslimska Mellanöstern där Turkiet, Iran och Saudiarabien som topprustade militärmakter alla har intressen. Netanyahu har förhandlat med såväl Turkiet som Saudiarabien, medan Iran har förblivit en ärkefiende.

Bilden av Israel i väst behöver uppdateras. I regionen håller andra allt mer odemokratiska klan- och sultanstater på att ta i användning desto mer toppmodern teknologi och professionell militärkultur, med stealthflygplan och högteknologiska drönare.

I det perspektivet är Israel det enda land i regionen där en parlamentarisk rättsstat, med justitieombudsman och allt, längre fredligt kan avsätta en premiärminister.