Surt när tåget står

Dag efter dag drabbas metron av fel som försvårar arbetsresorna och får stadsborna att rasa.

Den 18 november 2017 var en glädjens dag. Västmetron startade och man kunde nästan se hur metrocheferna drog suckar av lättnad. Men snabbt var det slut på de orangefärgade ballongerna och det spunna sockret. På tisdagen var det en dörr i Kampen som ställde till det i morgontrafiken, dagen innan något annat och förra veckan något tredje. Så där har det hållit på i månader.

Lägesrapporterna från olika stationer och avgångar om krisen i kollektivtrafiken har säkert nått många tjänstemän och politiker, som skäller på varandra i intervjuer som de kanske ger från sina bilar på någon av infartslederna. Hur många beslutsfattare är själva beroende av metron?

Nyligen undrade en insändarskribent i HBL om det över huvud taget finns någon som har fått det bättre efter att den nya metrobanan öppnade och de direkta busslinjerna till Kampen i Helsingfors centrum slopades. Jag träffade på tisdagen en och säkert finns det några till. Jag har också talat med Esbobor som seriöst överväger att köpa bil på grund av usel kollektivtrafik. Från avsikt är det förstås en bit till handling, men antagligen inte så lång som trafiknissarna med helt världsfrånvända diagram, kartor och vaga löften om bättring hoppas.