Glorifieringen av en rasist väntar på sin Oscar

● Det är nåt med stora manliga skådespelare som gestaltar stora manliga makthavare. Nåt som gör att man bara måste kasta Oscarsstatyetter över dem.

Det är inte det att jag missunnar Gary Oldman det pris han kommer att ta emot på Dolby Theatre den 4 mars med en till visshet gränsande sannolikhet. Hans tolkning av Winston Churchill är i bioaktuella Darkest hour verkligen superb. Men mönstret är störande tydligt. Bara på 2010-talet har också Daniel Day-Lewis och Colin Firth prisats för sina tolkningar av Abraham Lincoln och kung Georg VI. Och i brist på politiska makthavare har porträtt av stora manliga företagsledare (Steve Jobs, Mark Zuckerberg) räckt i alla fall för nomineringar, liksom porträtt av stora manliga vetenskapsmän (Stephen Hawking, Alan Turing). Låt gå för att manligheten i de två sistnämndas fall kan förstås som normbrytande – men också här ställer sig filmen lite i personkultens tjänst.

Det är inte så att de här porträtten skulle sakna mörkare stråk eller blunda för objektens mänskliga svagheter, tvärtom. Men deras (kommersiella) framgång bygger nog på att de välvilligt konstruerar sina huvudpersoner som hjältar. Darkest hour fokuserar till exempel på några avgörande veckor i början av andra världskriget då Churchill genom att ”mobilisera det engelska språket” fick sin samtid att inse att det inte fanns några möjligheter att sluta fred med Hitler.

Utan Churchill skulle världen se helt annorlunda ut, brukar hans hängivnaste supportrar säga, och förutom att ge ett suggestivt porträtt av kultföremålet gläntar Darkest hour också på dörren till den alternativa dystopiska historia som är en del av Churchillmyten.

Men hur intressant hade det inte varit med en film som strukit honom mothårs? Det finns en uppsjö kontrafaktisk fiktion om hur världen sett ut ifall Hitler segrat, men vad om man tänker sig att han aldrig kommit till makten, att Tyskland utvecklats till en fredlig välfärdsstat under 20- och 30-talen? Var hade det ställt Churchill?

Naturligtvis är det inte alls säkert att Churchill blivit premiärminister i fredligare tider. Men om han blivit det hade han blivit ledare för en synnerligen brutal kolonialmakt som bevakade sina intressen med skoningslös repression och motiverade den med luddiga föreställningar om vit överhöghet, eller i varje fall sitt ansvar som kulturbärare.

Churchill själv hyste inga ideologiska betänkligheter beträffande sitt hemlands rätt att förtrycka och suga ut afrikaner, araber och indier. Han hörde till systemets hårdnackade försvarare i sin samtid, både på brittisk hemmaplan och internationellt. I en värld utan Hitler är det inte alls osannolikt att Churchill i dag varit själva sinnebilden för en europeisk imperialist. Sin formuleringsförmåga utnyttjade han flitigt också för hatiska uttalanden om indier som dog av svält och kränkande oneliners om Mahatma Gandhi. Hans rent fysiska uppenbarelse – den fryntliga uppsynen, de tjocka cigarrerna, cylinderhatten – är egentligen som klippt och skuren för en ikonisk bild av den rasistiska utsugare han var. Men genom Hitlers oöverträffade grymhet och brott mot mänskligheten fick Churchill – och i någon mån hela Storbritannien – ett alibi som håller än i dag.

Visst finns det forskning och biografier som tecknar en motbild, men på det stora hela har hans (populär)kulturella gloria bestått. Gary Oldmans Churchill är en förvisso besvärlig och egensinnig, men i grunden jovialisk och moraliskt rättskaffens farbror; en roll som i slutändan inte gör något som helst motstånd mot myten. I intervjuer har Oldman sagt att han uppskattade att för en gångs skull inte castas för en skurkroll. Men frågan är om det inte varit intressantare att se honom i en sådan, också som Winston Churchill?

Winston Churchills rent fysiska uppenbarelse – den fryntliga uppsynen, de tjocka cigarrerna, cylinderhatten – är egentligen som klippt och skuren för en ikonisk bild av den rasistiska utsugare han var.

FREDRIK SONCK Kulturchef