Tre kroppar i samtal vid åkern
Veli Lehtovaaras nya verk är en långsam meditation över kommunikation och kropp.
Peltotiekeskustelu.
Koreografi: Veli Lehtovaara i samarbete med dansarna. Ljus: Luc Schaltin. Ljud: Jani Hietanen. Video: Eija-Liisa Ahtila. Dräkter: Heide Vanderieck. Dansare: Lehtovaara, Mikko Hyvönen, Elisaveta Penkova.
Koreografen Veli Lehtovaaras nya verk Peltotiekeskustelu är inspirerat av den tyska filosofen Martin Heideggers text Silleen jättämisen pohtimiseksi: Peltotiekeskustelu ajattelemisesta (jag lyckas inte hitta vad den heter i svensk översättning, om en sådan finns), en text där en diskussion om tänkande förs mellan tre personer som promenerar längs en åkerväg.
Diskussionen är repetitiv, cirkulär och alltid i rörelse, berättar Lehtovaara i en intervju på Zodiaks hemsida. Han konstaterar att tänkande inte är något som abrupt börjar eller slutar, utan något som böljar som en ström som man kan lyssna till och i vilken man kan stiga in – precis som dansen, menar han.
Den här bakgrunden är givande att känna till när man ser dansverket, som kan beskrivas med samma ord: repetitiv, cirkulär, böljande.
I verket sammanförs olika former av koreografiskt, filosofiskt och visuellt tänkande. På bägge sidor om scengolvet finns stora bildskärmar, där ett åker- och skogslandskap övergår från höst till vinter. Eija-Liisa Ahtilas videobilder går i dialog med de tre dansarna Lehtovaara, Mikko Hyvönen och Elisaveta Penkova. Ljuset av Luc Schaltin och ljudet av Jani Hietanen utgör den tredje och fjärde dimensionen i detta suggestiva, långsamma och trevande verk som har en nästan hypnotisk effekt.
I sina beiga, brunorangea och bruna kläder är dansarna som den böljande åkern själv. Som höet vajar de i vinden, fram och tillbaka. Fascinerad följer jag med axlarnas, armarnas, benens mjuka rörelser. Lehtovaara, Hyvönen och Penkova är alla otroligt precisa i sina rörelser, de dansar med en blandning av behärskning och lätthet. Deras kroppar samtalar med varandra och ibland har de en lång monolog. Penkovas solo är speciellt vackert; det är som om hon skulle dansa bara för sig själv, tankspritt, för att uttrycka något inom sig. Hon nynnar svagt.
En stor del av tiden är det tyst så när som på gummisulornas gnisslande mot golvet. Annars hörs ett statiskt, dovt surrande ljud eller en blandning röster och språk som inte går att urskilja. Det är avbrutna tankar. Mot slutet smattrar snöfallet mot något som låter som en presenning. Stämningen är allvarlig, eftertänksam, poetisk under hela timmen som verket varar.
Till slut lägger sig en glimmande hinna av brons och guld över golvet, och det är på något vis både förförande och berörande. Verket inger en känsla av harmoni och outgrundligt djup.