Språk, fjärilar och körsång

Under några stipendieveckor i ett vårlikt Aten har jag all tid i världen att fundera över vad som konstituerar ett gott liv. Frågan tycks allt viktigare i takt med insikten om dess ändlighet.

I en av Henning Mankells böcker om kriminalkommissarie Kurt Wallander förekommer en pensionerad bankdirektör. Denne figurerar perifert i en mordutredning och får vid några tillfällen besök av kommissarien himself. Han har ständigt kaffebryggaren i beredskap och sitter redan i ottan klädd i kostym och slips och väntar på … vad eller vem?

Det är, tänker jag, nog lyckligt om man redan under sitt aktiva yrkesliv har någon slags hobby eller annan motvikt till ekorrhjulet. Sedan är det kanske hugget som stucket huruvida det handlar om att studera språk, samla fjärilar eller sjunga i kör.

Fem dagar i veckan far jag från Atens centrum ut till förorten Marousi och språkskolan för två timmars nygrekiska med privatläraren Marina. Aldrig tidigare har jag upplevt att tiden gått så snabbt och i praktiken hoppar vi över de stipulerade rasterna, för att gemensamt utforska den grekiska grammatikens skattkammare.

En vacker dag, tänker jag under resan tillbaka, kommer jag kanske att till fullo behärska de komplicerade verbformerna och då föräras samma lycka som den vilken stött på en för honom eller henne tidigare okänd fjärilsart eller vars körledare har en uppsättning helt färska partitur till aftonens övning.

– Vad tänker du göra med grekiskan? frågar en väninna på telefon från det minusgradiga Helsingfors.

Det är en säkert välmenad fråga, samtidigt som den känns tämligen irrelevant.

Om en stund tar jag tunnelbanan ut till hamnstaden Pireus och det lilla favoritkaféet för att glutta en smula i böckerna i grekiska, och det blott och bart av den anledningen att jag vet att det då kommer att kittla så härligt i hjärncellerna.