Inget att hurra för
■ Nej, nu får det vara nog. Inte en gång till!
Så är det lätt att reagera på Elisa Viihdes nya inhemska komediserie Jättekiva, om ett ungt par där hon är från Lappland och han är finlandssvensk från Helsingfors förmögnaste och mest borgerliga stadsdel dit paret av olika skäl måste flytta.
Stereotypen om överklassfinlandssvensken står en lätt upp i halsen och är allt annat än död. Det här är inte oproblematiskt att benämna och diskutera – det blir lätt så att en bra och önskvärd finlandssvensk är en som inte uppfyller stereotypen, och i den fällan ska vi inte heller gå, det är tanklöst och osolidariskt och innehåller inte så lite självförakt.
Men för att återgå till Elisa Viihdes nya komediserie – här är just den här stereotypen det centrala driftsobjektet, den harmlösa men privilegierade finlandssvenska överklassens vanor och små kretsar, må vara att det har skildrats elakare och att samvaron i grund och botten är rätt fredlig.
Problemet är dels stereotypen i sig, att man tar till det tröttaste av det trötta, dels att man inte gör så mycket av den, som om man inte iakttagit det man skildrar tillräckligt noga. Här finns inte den skärpa som exempelvis Solsidan hade när den var som bäst som klassatir.
Niklas Lindgren har regisserat serien, och för idé och manus står förutom han själv även Karoliina Lindgren, Anna Brotkin och Kris Gummerus. Niklas Lindgren har tidigare skrivit för Putous, Pasila – 2.5. Spin-Off och Kimmo. Karoliina Lindgren Jussibelönades för sitt manus för Jörn Donners Armi elää! Det är med andra ord inga oävna CV:n. Det stora problemet i serien är ändå just manuset, som saknar finess och som snarare än roligt stundtals är rent generande dåligt.
Det är så man tycker synd om skådespelarna som är bättre än vad serien förtjänat. Flera finlandssvenska skådespelare ses i denna tvåspråkiga komedi – Mats Långbacka som överklasspappa, och i mindre roller bland annat Johan Storgård och Marcus Groth samt seriens höjdpunkt, ypperliga Ylva Ekblad som grissamlande överklassmamma som talar dålig finska. Elmer Bäck som har den manliga huvudrollen är karismatisk, och Anna Paavilainen som gör hans lapplandsbördiga journalistflickvän är väl tänkt att vara ”den mest normala” som tittaren ska identifiera sig med. Hon gör en bitsk och rättfram roll som inte är särskilt lätt att tycka om – ska det föreställa en lappländsk och/eller finsk stereotyp eller hur ska man tolka det?
Ett vilt och vågat förslag: tänk om man vänt på steken och gjort en serie om bildad finsk kulturöverklass i möte med en finlandssvensk bördig från någon liten byhåla. Visst svindlar tanken? Elisa Viihde