Jennifer Lawrence tar steget över till vuxenfilmen i Red Sparrow, där hon spelar rysk mästerspion.
Spionfilmen Red Sparrows främsta syfte verkar vara att visa att Jennifer Lawrence är en vuxen kvinna nu. Men finns det en sadistisk beställning på att hon ska lida?
THRILLER
Red sparrow. HHIII Regi: Francis Lawrence. Manus: efter roman av Jason Matthews. I rollerna: Jennifer Lawrence, Joel Edgerton, Matthias Schoenaerts, Charlotte Rampling m.fl. Premiär: 2.3.
Kalla kriget är tillbaka på vita duken. Som om ingenting har hänt smyger sig spionfilmen in från kölden och det intressanta är att genren verkar tämligen oförändrad.
Dominika Egorova (Jennifer Lawrence med en imponerande rysk accent och den uttryckslösa tuffhet hon gav prov på i sin lysande debut Winter’s bone) är en rysk balettdansös vid Bolsjojteatern som skadar sig så allvarligt att hon inte kan dansa igen. Hon har en sjuk mor att ta hand om och har aldrig ens tänkt på en alternativ karriär.
Hennes farbror (spelad av belgiske Matthias Schoenaerts som en snyggare Putin) råkar vara högt uppsatt i den ryska säkerhetstjänsten och han övertalar henne – på underrättelsetjänsters icke-subtila sätt där nej inte är ett alternativ – att bli en röd sparv. Det betyder en spion, kvinna eller man, som utvinner information genom att även erbjuda sexuella tjänster.
Dominika sänds i väg till en skola där rektorn (en kallhamrad Charlotte Rampling) inleder med att be några elever klä sig nakna inför skolan. Följande träningsetapp är våldtäktsförsök, sexuell förnedring, mera avklädning, avsugning och så vidare, alla moment i att lära de röda sparvarna psykologisk manipulation: visa mig ditt begär och jag ska uppfylla det, mot att få information. I något skede verkar avsikten främst vara att visa att Jennifer Lawrence är en vuxen kvinna nu.
Seg actionfilm
Dominika visar sig förstås enormt skicklig på det här jobbet och får snart ett uppdrag i Budapest, där hon ska närma sig en amerikansk underrättelseofficer (Joel Edgerton). Han är både snygg och ädel och de hamnar naturligtvis genast i den katt-och-råtta-lek som är typisk för spiondramer – vem lurar vem?
Allt kretsar kring mullvadar, underliga lönnmördare, försupna senatorer och sexuellt spel – den som kan sin John Le Carré känner igen sig men saknar ideologin bakom som ändå kunde leda till överraskande sidor hos karaktärerna. Här ges allt rakt, till och med twisten. Och naturligtvis leder allt mot en uppföljare.
Filmen är överlång och underligt sammanbiten. Romanen är skriven av CIA-anställda Jason Matthews och regissören Francis Lawrence har förenklat allt. Lawrence har tidigare gjort Hungerspelenfilmerna som gav Jennifer hennes genombrott. Han är dessvärre fortfarande samma tungfotade, bokstavliga, icke-visuella filmskapare – han saknar en tydlig stil, humor och öga för skönhet. Det som borde vara spännande och intelligent blir lite gråtråkigt.
Modern Mata Hari
För honom verkar skillnaden på en ungdomsfilm och en film för vuxna vara svordomar och hur rått våldet skildras: här förekommer långa, morbida, grafiska, onödiga tortyrscener.
Efter att även ha sett Aronofskys förfärliga film Mother! förefaller det finnas en sadistisk beställning att se Jennifer Lawrence lida – hos regissörerna eller hos publiken? Men det är förstås den klassiska actionhjältens adelsmärke: att vara seg och överleva allt.
Jennifer Lawrence är tveklöst filmens smartaste, tuffaste och coolaste. Hon är alla mästerspioner i en, Smiley, Jason Bourne, men hon har dessutom en Mata Haris vapen att spela ut. Det är tid för en kvinna.