Med nacken i backen
I den andra nötkuppsfilmen vankas det slapstick så det räcker och blir över, levererat i ett hisnande tempo.
ANIMATION/BARN
Den stora nötkuppen 2 HHHII Regi: Cal Brunker. Manus: Brunker, Bob Barlen, Scott Bindley. På finska och på svenska, i 2D.
Där Pixars Coco riktar sig till en något äldre barnaskara lär Den stora nötkuppen 2 (The Nut Job 2: Nutty by Nature) gå hem hos de yngre tittarna.
Här var det tuta och kör, prutt och sprätt, komplett med ett djurgalleri som visar de tvåbenta kräken var skåpet ska stå. Inte för att det går någon större nöd på de vid det här laget välbekanta ekorrarna, här omgivna av murmeldjur, mullvadar, möss, doggar och andra rackare.
Men där Andie, den mest ansvarskännande av kurrar, insisterar på att djuren själva ska förse sig med nötter och annat godis föredrar slashasen Charlie att fortsättningsvis hänga i nötbutiken – bara för att lägga på hullet.
Fast snart är det slut på det roliga, detta när popcornmaskinen exploderar och hela byggnaden går upp i rök, varpå gänget får lov att återvända till den grönskande Frihetsparken, ett veritabelt naturparadis.
Men även på den punkten hopar sig de mörka molnen. Stadens borgmästare, en riktig krösus, har för avsikt att omvandla parken till en gigantisk nöjespark. Bakom knuten väntar grävskopor, bulldozrar och andra mackapärer!
Born to be Wild är en av de låtar som kommer emot på soundtracket och det säger mycket om tonen i Cal Brunkers animationspiller. Här van- kas det slapstick så det räcker och blir över, levererat i ett närmast hisnande tempo.
Men med det inte sagt att det skulle bli så himla hysteriskt, för även om animatörerna tar ut svängarna har man ingalunda fuskat bort de festliga typerna. Tänker speciellt på Pärlan, den i tid och otid dreglande moppen som här lägger sig till med en (lätt miljöförstörd) pojkvän.
Lite synd tycker man om de tvåbenta karaktärerna, den ena mera odräglig än den andra, men åtminstone har djuren den moraliska rätten – och de gröna värderingarna – på sin sida.
Någon Husdjurens hemliga liv är detta inte, men ett närande mellanmål som snarare stavar till glad anarki än till barnkultur av den gamla stammen. Inte helt fel, nej.