Hjälp då det behövs

Över 70 år gamla brev vittnar om en hjälpsamhet och solidaritet som skulle behövas också i dag. Då hjälptes vi, nu kan vi stå för hjälpen.

● ”Du skall alltid vara snäll och lydig mot tant och farbror och alla de andra som finns där borta. Tant Hanna har väl berättat för dig att kriget pågår i det värsta här i Finland. Nog är mamma så glad att du reste till Sverige. Där har du det så bra hos din snälla tant som tog emot dig och sköter om dig som din egen mamma. När du läser din aftonbön, glöm inte att be Jesus skydda pappa, att vi får hålla honom kvar. Mamma tycker kriget är så grymt.”

Det här är ett utdrag ur min mormors första brev till min mamma efter att hon som krigsbarn hade anlänt till Byhult i Småland. Det var i juni 1944 och mamma skulle snart fylla sex år, så det var tant Hanna som fick läsa brevet för henne. Familjen Hanna och Oscar Karlsson var en av tiotusentals svenska familjer som tog emot över 70 000 barn från Finland under krigsåren.

Mormors brev till min mamma dök upp nyligen då dottern till paret Karlsson dog och hennes barn städade upp i hennes gömmor. Det känns omtumlande att läsa vad min mormor skrev då hon var småbarnsmor, vad hon skrev om min mamma som litet barn och under vilka omständigheter de då levde. I mina möten med och bilder av dem har de haft helt andra roller i helt andra situationer.

Det är uppenbart att min mormor och morfar var övertygade om att deras dotter skulle ha det bra i Sverige, bättre och tryggare än i ett land i krig där det rådde brist på allting. Men i alla brev jag nu har läst finns också naturligtvis saknaden efter den ena dottern. Den andra, mammas syster, fanns kvar hemma. Enligt breven skulle hon också gärna ha åkt till Sverige då hon fick höra hur hennes syster trivdes och hur bra allting var där.

Samtidigt som jag har läst breven från min mammas tid som krigsbarn i Sverige har jag inte kunnat låta bli att tänka på de barn som i dag ensamma eller tillsammans med föräldrar eller släktingar flyr från sina hem undan krig och elände. Hur tar vi emot dem?

TOMMY WESTERLUND Ledarskribent

Ungefär ett år efter att mamma hade åkt var hon tillbaka på järnvägsstationen i Karis.

”Hon var lite blyg till först, så vi ville inte få henne att tala. Hon tyckte att vi tala så tokigt att hon inte riktigt förstod vad vi frågade”, skrev min mormor i det första brevet till Hanna Karlsson efter att min mamma hade kommit hem.

Då, våren 1945, hade fred rått redan i över ett halvt år, men förhållandena var fortfarande svåra och bristen på en massa varor var stor ännu i flera år. Kontakten till min mammas svenska ”föräldrar” hölls tät och de skickade otaliga paket till mammas familj med både livsmedel och kläder som inte fanns i Finland i flera år efter krigsslutet och mammas hemkomst.

Allt kring finska krigsbarn som åkte till Sverige är inte positivt. Det finns inte 70 000 varma solskenshistorier. För de flesta var det givetvis svårt och kändes upprivande att lämna sina föräldrar och övrig familj. Och då det var dags att åka hem tvingades barnen igen lämna någon och något de hade hunnit ta till sig och lära älska. Men för de allra flesta var det en lycklig och trygg tid de hade i Sverige.

För svenskspråkiga krigsbarn var det lättare att både integreras i Sverige och återvända hem. Finskspråkiga barn måste först lära sig svenska och i många fall var vistelsen i Sverige så lång att finskan var glömd då det var dags att komma hem igen till sin egen familj.

Ungefär tio procent av barnen stannade för gott i Sverige och i en del av de fallen fanns stor tragik.

Samtidigt som jag har läst breven från min mammas tid som krigsbarn i Sverige har jag inte kunnat låta bli att tänka på de barn som i dag ensamma eller tillsammans med föräldrar eller släktingar flyr från sina hem undan krig och elände. En del av dem kommer långt ifrån ända till Finland. Hur tar vi emot dem? Sverige var ett mycket rikt land på 1940-talet jämfört med Finland. Landet och folket där hade resurser att ta emot och hjälpa människor från andra länder som behövde hjälp. Då Sverige inte var villigt att ge militärt stöd var det här humanitära stödet också ett sätt att putsa det svenska samvetet.

Vi har också ett samvete och vi har även råd i dagens Finland. Det är inte ekonomin som är hindret, till exempel då den irakiska familjen med sju barn nu hotas av tvångsutvisning från trygga Lovisa och Finland till farliga Irak.