Självkritik är feminismens styrka, säger Astra-chefen Nina Nyman
Till feminismens största styrkor hör öppenheten för intern kritik. Det säger Nina Nyman, chefredaktör för Astra och redaktör för antologin Denna framtid är vår, där ett trettiotal feminister riktar blicken mot framtiden genom texter om reproduktion, vänsk
Feminismen är en anti-auktoritär rörelse, det finns ingen ledare med stort L och ingen kan göra anspråk på att tala för alla feminister.
Det märks att Nina Nyman begrundat ovanstående faktum noga. I egenskap av chefredaktör för tidskriften Astra – en av de viktigaste noderna i den finlandssvenska feminismen – skulle det ha funnits åtskilliga tillfällen att ta ställning i kontroversiella frågor som delar feminister. I stället har hon under sina fyra år på posten medvetet gått in för att agera moderator snarare än debattör.
– Som chefredaktör försöker jag skapa en omgivning där all feminism är välkommen, säger hon då vi träffas bland tidningshögarna på redaktionen i Kabelfabriken i Helsingfors.
I ett hörn ligger ett exemplar av Astra anno 1919, medan dottern Lo, 2 år, sitter i ett annat och ser på Barnens Arena. Vårt samtal tangerar flera eldfängda frågor. ”Jag låter som en politiker”, skrattar Nina Nyman själv efter att hon gett ett synnerligen diplomatiskt svar på min fråga om hur hon ser på den debatt som under vintern rasat på svenska kultursidor efter att den marxistiskt präglade feministen Kajsa Ekis Ekman i en artikel i Aftonbladet problematiserade den identitetspolitiska uppluckringen av könet och fick hårt mothugg bland annat från transpersoner.
– Men jag hoppas verkligen inte att konflikterna upphör inom rörelsen, tvärtom. Konflikter kan förstås vara väldigt tunga för dem som är inblandade, men de ska ses som verktyg med olika infallsvinklar. Det måste finnas konflikt om man efter ett tag ska kunna se vad som är praktiskt användbart, och ofta hittar man något på båda sidorna.
Och sett ur ett längre perspektiv har denna nyfikna strategi utan tvekan varit framgångsrik.
Feminism för barn
Vid det stundande 100-årsjubileet är Astra en av de mest levande publikationerna i den finlandssvenska tidskriftsfloran.
Och då Nyman arbetat med antologin Denna framtid är vår som ges ut av Förlaget M på kvinnodagen den 8 mars, har hon ofta slagits av hur flexibel och öppen för intern kritik den feministiska rörelsen varit. 1919 proklamerade Astra att tidningens ambition är att ge kvinnor uppgifter ”som passar deras specifikt kvinnliga begåvning”, vilket efter 100 år av intern kritik framstår som en utsaga som rymmer en oerhört föråldrad kvinnosyn. Ja, idén om det ”specifikt kvinnliga” kunde betraktas som reaktionär, eller rentav antifeministisk.
– Men det mest slående är ändå hur mycket av det historiska arvet som kan återanvändas i dag, säger Nyman som i sitt eget bidrag för en gångs skull skickat sin inre diplomat på semester och sticker ut hakan med en text om behovet att babyproofa feminismen. Den är sprungen ur personliga erfarenheter av hur svårt det kan vara att röra sig i feministiska miljöer med barn.
– Delvis handlar det om åldersstruktur. Jag sitter också i Emmaus Westerviks styrelse där många medlemmar redan är pensionärer. Där har det varit jättelätt att ha med sig barn. De är naturligt flexibla och redo att välkomna barn. I yngre sammanhang är det lätt hänt att den beredskapen saknas: saker ordnas kring sena kvällar och alkohol.
– Sen tror jag också att rätten att inte skaffa barn varit en stor feministisk fråga. Den är jätteviktig – men det har också uppstått en attityd att det är slött med barn. Du skriver till och med att det i vissa sammanhang blivit okej för feminister att förakta barn? – Jo. Men det gäller ju också samhället i stort. Då jag går igenom feministiska texter från sjuttiotalet så är det tydligt att de krav som fanns då inte har hörsammats. Vi har fått en bättre dagvård, men annars har det blivit svårare att kombinera barn och arbete, och barns rörelseutrymme har minskats. Då jag läser din text tänker jag att mycket som marknadsförs åt föräldrar – spa-weekender, resor och annat – innehåller en outtalad idé om att man ska komma bort från barnen, ibland att de inte ens är välkomna. – Exakt. Jag tror många kan känna igen sig i sådan reklam, och kan tycka att det vore jätteskönt med ett veckoslut utan barn. Jag vill inte säga att det är något fel med den känslan. Men jag undrar vilket samhälle vi skapar om föräldralycka är att vara utan sitt barn? Jag tror många föräldrar egentligen skulle uppfatta det som verklig lyx att ha ordentligt med tid för sina barn.
– Som så ofta konstrueras allt det här som ett personligt problem, när det i grunden är ett strukturellt. Och det behövs barn i samhället. Det är nästan en slags backlash du talar om, sett till sjuttiotalsfeminismen. Vad beror den på? – Jag tror det är fokuset på individen som ligger bakom. Att ha barn innebär naturligtvis att ge upp av sin egen tid och sitt eget utrymme, men samhället uppmuntrar på något sätt känslan av att du som förälder går miste om något. Så – vad vill du sätta på kamplistan? – Svårigheterna i familjetillvaron uppstår ofta på grund av tidsbrist och stress, så minskad arbetstid skulle vara en fråga. Sex timmars ar-
Jag undrar vilket samhälle vi skapar om föräldralycka är att vara utan sitt barn? Jag tror många föräldrar egentligen skulle uppfatta det som verklig lyx att ha ordentligt med tid för sina barn. Jag hoppas verkligen inte att konflikterna upphör inom rörelsen, tvärtom. Konflikter kan förstås vara väldigt tunga för dem som är inblandade, men de ska ses som verktyg med olika infallsvinklar. Det måste finnas konflikt om man efter ett tag ska kunna se vad som är praktiskt användbart, och ofta hittar man något på båda sidorna.
betsdag för alla – det skulle underlätta väldigt mycket, och vi skulle säkert se en ökning i födandet.
Att rikta blicken framåt, mot drömmar och utopier har överlag varit en viktig målsättning för Nyman och hennes medskribenter. Tanken är att antologins framtidsfokus ska ge en kontrast till det oglamorösa feministiska arbetet i en vardag där utvecklingen ofta ter sig långsam.
Landvinningar och bakslag
Samtidigt finns det skäl att minnas att feministiskt arbete ofta gett resultat, säger Nyman. När hon betraktar de senaste tre, fyra decennierna ser hon hur kvinnors representation i olika politiska organ har ökat, att dagvården utvidgats och att lagstiftningen på många punkter förbättrats – ännu i början av nittiotalet var våldtäkt inom äktenskapet inte kriminellt. Samtidigt påminner hon om att de landvinningar som gjorts inte kan tas förgivna.
– Tvärtom har vi med högerpopulismen sett hur till exempel rätten till abort börjat ifrågasättas igen. Högerpopulister approprierar också vissa av feminismens argument om kvinnors säkerhet men använder dem på ett sätt som minskar kvinnors säkerhet och för att hetsa mot invandrare. Feminister har protesterat mot detta, men högerpopulisternas ”approprierade argument” verkar ofta falla i god jord. Vad göra? – Man måste också titta på sig själv. Det finns en källa för självkritik för feminister ifall de argument vi har så lätt går att svänga till något rasistiskt. Då måste man också fundera på sin egen rörelse. Och jag ser nog att en tydligare antirasistisk strävan inom den feministiska rörelsen kunde ha förhindrat den högerpopulistiska rörelsen från att anamma säkerhetsargumentet. Är det en blind fläck i synnerhet i det vita Svenskfinland? – Jag tycker nog att problemen finns i Europa överlag. Men i Svenskfinland har vi kanske svårare som feministisk rörelse då vi har så få inflyttade finländare som väljer svenska som språk. Den interna kritiken blir därför oftast på ett teoretiskt plan och är inte på samma sätt förankrad i människors erfarenhet. Det får vi låna från Sverige eller finska Finland.
Dammen brast
Strax innan hundaårsjubileet kunde Nina Nyman räkna in ytterligare en milstolpe i den finlandssvenska feminismens – och Astras – historia. Den 29 november 2017 brast dammen efter att över 20 000 finlandssvenska kvinnor diskuterat sexuella övergrepp och trakasserier i en sluten Facebookgrupp för att sedan publicera ett stort antal vittnesmål på astra.fi/dammenbrister.
På det stora hela utvecklades #Metoo organiskt och ledarlöst, men som det kom sig blev det Nina Nyman och fyra andra aktivister knutna till Astra som tog initiativet till en finlandssvensk kampanj, inspirerade av den modell som svenska skådespelare var först med att utnyttja: att publicera dels ett allmänt hållet upprop, dels en samling personliga vittnesmål. Några hundra deltagare hade initiativtagarna räknat med.
– Jag tror att det fanns många grejer som spelade in. Metoo var globalt och i och med uppropen i Sverige var det många som väntade i startgroparna. Rent allmänt tror jag inte att de här problemen kom som en överraskning för många kvinnor, men här fanns en möjlighet att ta makten över sin egen berättelse. Och styrkan i detta var överraskande.
– För att koppla bakåt så är det här ju en typisk sjuttiotalsstrategi: medvetandehöjning och att dela sina berättelser. Ja, statistik och undersökningar har ju långt för Metoo visat att problemen är väldigt utbredda – men höga siffror har inte som sådana väckt väldigt mycket uppmärksamhet. – Många män verkar inte ha förstått att det handlar om kvinnor de känner. Det kan också gälla en del utsatta kvinnor, som inte insett att liknande saker drabbat andra i deras närhet.
Av de över 900 vittnesmål som kom in kunde bara en mindre andel publiceras i samband med uppropet den 29 november. Men alla berättelser ska läggas ut småningom, delvis också för att det från forskarhåll finns intresse för materialet. En del redigeringsarbete återstår – till exempel att i enlighet med normal journalistisk praxis plocka bort namn på orter och institutioner för att garantera anonymiteten i berättelserna.
– Det har förts en massa diskussioner och vi ser bland annat att en del bra projekt fått finansiering. Jag skulle absolut säga att jag är nöjd just nu, efter tre månader.
– Men fortsättningen blir spännande att se. Kan lagstiftningen uppdateras? Mest besviken är jag på justitieministern som säger att det inte finns mer att göra på lagstiftningsvägen, då experter säger att det finns, speciellt kring våldtäktslagstiftningen.
– Nu ligger fokus uttryckligen på våldet i våldtäktslagstiftningen, men ny svensk forskning visar att sju av tio kvinnor helt enkelt går i lås i våldtäktssituationer. Och då är det svårt att fokusera på våld och motstånd. Åsa Linderborg skrev i Aftonbladet att Metoo bär med sig risk för en konservativ backlash; att det finns en risk att kampanjen av bara farten konstruerar kvinnor som rena, svaga och oskuldsfulla? Hur ser du på den saken? – En kollega berättade om ett handledningstillfälle vid universitetet där man inte kunde stänga dörren på grund av nya regler, trots att det fanns behov av att prata om en känslig process i forskningen. Så visst kan det finnas åtgärder som inte är så himla produktiva och visst finns det föreställningar om kvinnor som svaga och oskuldsfulla. Vi har jobbat bort dem, tror vi, men mitt i allt kan de dyka upp igen. Precis som i fallet med högerpopulisterna som använder ”feministiska” argument måste vi vakta på landvinningarna.