Finlands utrikespolitik ser inte kvinnan
Kvinnobanken är feministisk utrikespolitik i sin mest konkreta form. – Däremot är den sittande regeringens politik inte feministisk eftersom en av dess första åtgärder var att skära ner biståndet, säger Reetta Meriläinen, som leder Kvinnobanken.
Sveriges utrikespolitik kalllas feministisk, Finlands inte. Ändå påminner de innehållsmässigt om varandra i synen på jämställdhet och kvinnors rättigheter. Hur kommer det sig?
Statsvetaren Mari Huupponen drar paralleller till giganten i modern socialdemokratisk politik i Sverige, Olof Palme. Margot Wallström gör precis som han: provocerar för att göra Sverige till en retorisk stormakt.
– Helt klart tog den svenska regeringen en risk när den 2014 utropade sig till världens första regering med en feministisk utrikespolitik. Men det har varit förhållandevis framgångsrikt, till exempel i FN:s säkerhetsråd, bedömer Huupponen.
Kvinnobankens ordförande Reetta Meriläinen är kritisk till att den nuvarande regeringen har skurit kraftigt i biståndet.
– Feministisk utrikespolitik handlar om hur mycket en regering vågar satsa på flickor och kvinnor, säger Meriläinen.
– Det händer något inom dig, men också i din omgivning, när du med egna ögon ser hur du kan köpa en get med hjälp av ett lån. Efter att ha sparat och fått ränta kan du köpa en till. Och ännu en. Till sist en ko.
Reetta Meriläinen beskriver hur Kvinnobanken jobbar ute på fältet. För elfte året i rad beviljar Kvinnobanken – denna finländska uppfinning – lån till kvinnor i u-länder och lär samtidigt det ut hur man sparar, hanterar pengar och använder dem på ett förnuftigt sätt som ger avkastning. Skådeplatsen är byar i Afrika och Asien, och investeringarna kan handla om så handfasta ting som husdjur, spannmål eller en symaskin.
– Det är bistånd enligt denna gamla visdom om att inte ge fisk utan ett nät så du kan fiska själv, säger Meriläinen som är ordförande för Kvinnobanken.
Det är också feministisk utrikespolitik i sin prydno: konkreta satsningar på flickor och kvinnor som i sin enklaste form handlar om att ha råd med två mål mat om dagen eller en skoluniform också till dottern, men som indirekt och långsiktigt bryter invanda mönster och skapar nya strukturer.
– Det finns en outnyttjad potential i flickor och kvinnor som är oerhört stor. Det är en av Kvinnobankens viktigaste lärdomar. När man jobbar med hjärtat föds en drivkraft som kan förflytta berg.
Hjärta och förnuft
Kvinnobanken utgår ofta från kvinnors drömmar när de coachas till att hitta verksamheter och marknadsnischer. Hjärta och förnuft, säger Meriläinen.
– Det är den mest hållbara formen av bistånd. Men tyvärr går det långsamt. Ofta börjar vi på en mycket låg nivå, med kvinnor som varken kan läsa eller räkna. De lever ofta i machokulturer, där mannen är familjens överhuvud som fattar alla beslut, trots att kvinnan kan vara familjens dynamo och den som ser till att barnen får mat och går i skolan. I byarna finns kulturella sedvänjor som är svåra att bryta: medicinmannens ord kan väga tyngre än vilka andra argument som helst när det gäller till exempel familjeplanering och preventivmedel.
Ändå märks det tydligt vad som sker när flickor får gå i skola, och kvinnor utbildas i hur de ska sköta hushållsekonomin.
– Kvinnornas ställning i bygemenskapen stärks i takt med att också männen märker hur inkomsterna ökar. Kvinnorna tar mera plats. Jag har stött på så många fantastiska historier när jag besökt de länder där vi jobbar: kvinnor som inte vågat öppna munnen tidigare för att säga sin åsikt talar nu öppet inför publik. Var-
Vi talar om en syn på samhällsutveckling som Finland njutit frukterna av i 100 år. Varför skulle vi inte hjälpa andra till samma utveckling, när vi vet att alla gagnas av den?
Reetta Meriläinen,
Kvinnobanken
je projekt vi gör är minst treårigt och på den tiden hinner mirakel inträffa. I grunden handlar det om empowerment, egenmakt. Vi hjälper kvinnor att ta kontroll över sin situation, att skapa sig en inkomst, att bli mer oberoende.
Det har en mängd återverkningar, till exempel på det så vanliga våldet i både familjer och skolor.
– Genom att öka medvetenheten om rättigheter och hur man tar ledningen, utrustar vi flickor och kvinnor med verktyg som de kan använda i olika situationer, till exempel hantera och förhindra våld.
Sakta, sakta sker en förändring.
Finland är snålt
Så vad har det då för betydelse om en stat kallar sin utrikespolitik feministisk? Om den här typen av biståndsarbete ändå sker ute på fältet spelar det väl mindre roll vad som sägs bland statsöverhuvuden?
Riktigt så enkelt är det ändå inte, framhåller Reetta Meriläinen. Det finns olika nivåer av allting, olika sätt att påverka, och naturligtvis har det betydelse hur ett land agerar.
– Finland är som stat snål när det gäller bistånd. Vi använder bara 0,4 procent av bni till bistånd och det är pinsamt.
– I den bemärkelsen har Sverige orsak att kalla sin utrikespolitik feministisk: deras bistånd har ökat till 0,98 procent av bni och det säger sig självt att mer av biståndet då kommer kvinnor och flickor till del.
Stannar ofta vid vackra ord
Om vi använder oss av den svenska definitionen på feministisk utrikespolitik (representation, rättigheter omfördelning) kan Kvinnobanken pricka av dem alla.
Men Meriläinen framhåller att det behövs pengar för det konkreta arbetet ute på fältet, och där kommer beslutsfattarna och deras ord in i bilden.
– Presidenten tog upp flickornas situation i sitt nyårstal, de nya ministrarna i vår regering har också talat varmt för jämställdhet. Men tyvärr stannar det ofta vid vackra ord. En av de första åtgärderna regeringen Sipilä gjorde var att skära i biståndet och det har direkta effekter på gräsrotsnivån. Feministisk utrikespolitik handlar om hur mycket en regering vågar satsa på flickor och kvinnor, om både den stora och den lilla bilden. Vi talar om en syn på samhällsutveckling som Finland njutit frukterna av i 100 år. Varför skulle vi inte hjälpa andra till samma utveckling, när vi vet att alla gagnas av den? Eller som en kvinna jag träffade i Uganda sade: ”Vi behöver inte medömkan, vi behöver utbildning”.