Fyndjägare i lagerhotell
Nyfikenhet är en sak som förenar tittarna och de medverkande i Huutokaupan metsästäjät (ung. Auktionsjägarna) på tevekanalen FOX. Handen på hjärtat, har du inte ibland kikat in i grannens nätförråd i källaren?
Man vet aldrig vad man hittar. Det var drivkraften som fick den etablerade antikhandlaren Bernt ”Morre” Morelius att gå med i teveserien Huutokaupan metsästäjät (Auktionsjägarna). Ropar man in ett helt lager är risken stor att man får hantera mycket skräp och ointressanta föremål, men chansen att göra fynd är lika stor i ett lager som i ett hem. Både Morelius och kollegan Maria Ekman-Kolari drivs av lika delar nyfikenhet och folkbildningsiver. Antalet lagerhotell i Finland har ökat snabbt, och i huvudstadsregionen är det kedjorna Cityvarasto och Pelican Self Storage som dominerar marknaden.
Ett samtal med antikproffsen Maria Ekman-Kolari och Bernt Morelius om deras medverkan i teveserien Huutokaupan metsästäjät kommer snabbt in på temat nyfikenhet. Det är något som behövs i deras bransch, och det är kanske den största orsaken till att de själva är med i projektet.
– Visst har vi länge betat av alla möjliga auktioner, men det här med lagerhotell kändes som en ny inmutning. Samtidigt såg vi en chans att ägna oss åt lite folkbildning, säger Bernt ”Morre” Morelius när HBL träffar honom och antikkollegan Maria i hans trivsamt fullpackade antikaffär.
– Ibland gäller det helt enkelt att böja sig ner och bli lite smutsig om man vill hitta fynd, säger Maria Ekman-Kolari, antikexpert med erfarenhet från flera auktionshus. Man har alltså sällan riktigt långa naglar i det här yrket.
– En del av charmen med lagerauktionerna är dessutom att de till skillnad från traditionella auktioner inte har några extra inköpsavgifter, påpekar Bernt Morelius.
Jag har ofta märkt att man ska kika in i skåpet under diskbänken, det är vanligen dit alla konstglasföremål hamnar om de är för stora och opraktiska eller för ”fula” för att ägaren ska ha dem på paradplatsen. I lager gäller det på samma sätt att gräva sig fram ända till bakväggen. Bernt Morelius
Dödsbon ger volymen
Antikviteter tillverkas ju aldrig i nutid, och det innebär att de ofta kommer från hem som inte längre är någons hem. En antikhandlares verksamhet bygger ofta på att köpa in saker ur dödsbon, och då är man lika mycket psykolog, samtalsterapeut och faktabank som handlande i gamla föremål.
– Det blir alltid en balansgång mellan arvingarnas sentimentala syn på gamla släktklenoder och föremålens relativa värde på den ständigt föränderliga antikmarknaden. Även om en gammal sprucken eller kantstött pjäs har gått i släkten i många generationer har den sällan något värde förutom det känslomässiga, säger Morelius.
Underhållningsvärde
Teveserien är underhållning i första hand, det bör man naturligtvis vara på det klara med. Sannolikheten att man hittar fynd i ett lager under en inspelning kan säkert antas vara aningen större än om man bara deltar i en av de auktioner som lagerhotellen själva då och då arrangerar. Annars blir det sämre teve. Originalserien i USA heter Storage Wars, och där gick den högljudde Dave Hester hårt ut mot konceptet sedan han petats åt sidan redan 2012. Han hävdade att värdefulla saker planteras i förråden för att skapa ett mera spännande program. Produktionsbolaget hänvisade till sin konstnärliga frihet och Hester förlorade målet i första instans. Han återvände till serien ett par säsonger senare.
– Charmen med lagerauktioner är att man ofta hamnar ut på hal is. Man har inte någon klar bild av vad man köper, eftersom man bara skymtar en bråkdel av föremålen under den korta visningen. Även om man tycker att allt man lyfter ut är bara skräp gäller det ju att vänta tills man tömt den sista hyllan i det sista skåpet. Och ofta ser man någonting som kan ha ett kännbart värde, men själv har man ingen aning om det. Då måste man hitta någon expert som kan allt om föremålet, och den vägen får man många nyttiga kontakter, säger Maria Ekman-Kolari.
– Sannolikheten att man hittar fynd i ett övergivet lager är egentligen lika stor som att man gör det i ett hem eller ett dödsbo. Jag har of- ta märkt att man ska kika in i skåpet under diskbänken, det är vanligen dit alla konstglasföremål hamnar om de är för stora och opraktiska eller för ”fula” för att ägaren ska ha dem på paradplatsen, säger Bernt Morelius. I lager gäller det på samma sätt att gräva sig fram ända till bakväggen.
Även om man är antikproffs gäller det att inte vila på sina lagrar. Branschen förändras hela tiden, och det som alla vill ha ett visst år kan bli osäljbart nästa år. Vår smak för gamla ting är väldigt föränderlig och lättpåverkad.
– Just nu är det framför allt 60-, 70- och 80-talet som kommer starkt, säger Maria Ekman-Kolari.
Något av det mera otippade för en amatör är att ryor och väggbonader blivit otroligt populära igen. För ett par decennier sedan var det många som gjorde sig av med allt lurvigt som hängde på väggarna. Loppisarna fylldes av textilier som ingen ville köpa, och en stor del förstördes. Nu finns det inte så mycket kvar, och priserna har stigit enligt lagen om utbud och efterfrågan. Nästa heta produktgrupp är svår att förutspå, vilken det blir vet man ibland först efteråt.
Ett tidigare försök att överflytta tevekonceptet till Finland byggde på samma princip som i USA, det vill säga att budgivarna är handlare som sällan har någon kunskap och känsla för vad de köpt in. Det nya är att det faktiskt finns antikexperter i Huutokaupan metsästäjät.