Som man bäddar får man ligga
● Vi ligger inte längre. Åtminstone inte så ofta som tidigare. I nattduksbordet finns bara fem streck inristade för den senaste månaden. Eller egentligen fyra för det sista strecket är tunt och halvt. När vi släcker lampan så tittar vi snabbt på statistiken, suckar tungt och minns hur det var förr i tiden när det åtminstone var sex tydliga rispor i lacken. Förr i tiden då man visste vad som följde då brasan slocknade i grottan eller stearinljuset brann ut vid köksbordet. Förr i tiden, då bättre prevention och mindre patriarkat gjorde samlivet till ett nöje för båda, då ristade man en hel del, men för första gången i historien visar kurvan på nedförsbacke i sängkammaren. Vi sneglar förundrat på varandra över våra läsplattor, överväger ett initiativ, men väljer ändå att i stället gräva efter melatoninet och öronpropparna under madrassen. Sömnen är ju så viktig.
● Sömnen är viktig, men hur är det med ömheten, sinnligheten och närheten? Vad händer med människor som inte blir berörda och bekräftade? Vad händer i samhället som gör att vi hellre engagerar oss i vår egen kropp än i vår partners? Det är inte bara du och jag som ritar frågetecken ovanför sänggaveln. Forskare världen över står också och kliar sina Einsteinrufs och försöker knäcka koden till varför samlivet inte lockar när sexet aldrig har varit så tillgängligt och tillåtet som nu. När printrarna spottar ut rapporterna ser man att det hände något vid millennieskiftet. Typer födda på 1990-talet är mycket mindre sexuellt aktiva än sina föräldrar, men föräldrarna har inte heller hållit brasan sprakande. Något har hänt. Eller snarare har för mycket hänt för ordet stress är inte längre en medicinsk eller psykologisk term utan ingår i vår vardagsvokabulär. Stress och lust är världens sämsta kombo så där finns åtminstone en ruta att kryssa i. Stress som leder till varaktig psykisk ohälsa som sköts med antidepressiva är säkert ett till krux. Men en verklig sextjuv är vårt överambitiösa föräldraskap och våra sociala medier.
● Jag vet inte hur det är hos er, men hos oss finns det ett tydligt samband mellan kreativ lek och frånvaro av skärmar. På sommarstugan behövs som bekant bara några kottar och pinnar för att få ihop till en restaurang. Drar vi ur modemet hemma blir det ett himla skrik, men det tar inte särskilt länge heller förrän legot hälls ut på tjocka mattan. Man måste få lite trist för att längta efter kul och jag tror att samma sak gäller vuxna. Pinterest och Netflix underhåller oss och Facebook och Instagram bekräftar oss så skulle vi lämna telefonen i hallen skulle vi kanske vilja leka lite oftare.
Varför är då vuxenleken så viktig? Man kan säkert förklara det kemisk. Att endorfiner och serotoniner är viktiga för vår hälsa och vårt välmående, men jag tycker att samliv är världens bästa tvättmaskin som tar bort irritation och frustration medan mjukmedlet skapar samhörighet och försonar vardagens slit och slarv. Vi blir lite snällare och lite roligare. Snälla och roliga typer springer med lite lättare steg i ekorrhjulet och de skiljer sig därför mera sällan. Skilsmässa sliter på både hälsan och plåmsan. Vi tappar ofta köpkraft och måste downshifta när vi får två adresser så det är inte bara viktigt för dig och barnen att du orkar kila in din fot under det andra täcket kväll efter kväll. Det är kanske mer avgörande än ett nytt Nokiaunder att du orkar visa kärlek. Till det överambitiösa föräldraskapet återkommer jag.