Hoten mot demokratin
Vad hotar våra demokratier? Harvardprofessorerna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt skriver i sin färska bok ”How democracies die” att utförsbacken i regel kantas av brist på ömsesidig tolerans och institutionell fördragsamhet (läs: mellan partier).
Levitsky och Ziblatt visar att republikanerna i USA redan på tidigt 1990-tal gick in för att betrakta demokratiska politiker som fiender. Donald Trump är med andra ord en följd av en äldre polarisering. Äktenskap över partigränserna – tidigare inget problem – blir allt sällsyntare.
Harvardduon noterar att politiker som inte tillåts samarbeta i en enda fråga utvecklar kronisk oförmåga att fördra politiska motståndare. Det är lättare att förstå en rival om man i någon fråga delar dennes åsikter.
Polariseringen i USA är akut. Den har splittrat fokus från politikens substansfrågor – skatter och statens storlek – till att handla om ras och religion (brett definierat, inkluderar synen på sexuella och andra minoriteter).
Polariseringen mår bra också i Storbritannien. Resultatet av folkomröstningen om EU-medlemskapet må ha överraskat britterna, i ett efterperspektiv cementerar den splittringen.
De överbryggande tendenserna söker sig andra och överraskande vägar.
Samtidigt som Storbritannien distanserar sig från EU bygger man broar till likasinnade i EU-Europa. Torypolitiker hörs oftare förstå varför tidigare östländer som Ungern och Polen urgröper vad vi har betraktat som ett av demokratins urberg: maktdelningen, med den dömande makten utom räckhåll för politiker.
Hur man än definierar är Ungern och Polen på väg bort från demokratin – under stort folkligt stöd. Där nationalismen går in går fördragsamheten ut. Den gamla nationalismen lierar sig med en nyare: främlingskap inför den urbana liberalismens moderniteter.
I förlängningen försvinner enligt Harvardprofessorerna också de demokratiska förutsättningarna.
Men nationalismen är gammal. Varför är surfvågen så stark just i dag? Det finns svar för alla behov. Den som ser den som en reaktion på en globalisering vars frukter håller på att koncentreras i få händer har rätt i sin ringhörna.
Den som ser den ryska ärkecynism som ödelägger Syrien som ett uttryck för nationalism har också rätt. Vladimir Putins politiska idé är att inte ge ifrån sig makten. Nationalismen är hans hävstång.
Putin personifierar och eldar under rysk revanschism efter vad han har kallat århundradets största geopolitiska katastrof, Sovjetunionens fall. Han gör det med stort folkligt stöd – starkt manipulerat.
Var finns de goda krafterna? Det är en tolkningsfråga om tonen i EU ges av Angela Merkel, Emmanuel Macron eller ungerska diktatorn in spe Viktor Orbán.
Macron kan falla lika osannolikt snabbt som han dök upp på den franska scenen. Hans stolta idéer för EU har inte en chans att bli förverkligade.
Samtidigt på annat håll i EU: Putins parti sluter samarbetsavtal med partier i unionens medlemsländer. Som ett isolerat fenomen låter denna ryska nyexport absurd och omöjlig.
Det är möjligt för att en nygammal konservatism delar Europa. Den grupperar sig kring en rädsla för morgondagen – men är bara indirekt relaterad till stora frågor som exempelvis klimatfrågan.
Den organiserar sig inte direkt kring den ekonomiska politiken – vars alternativlöshet upplevs så total att temat snarast skapar uppgivelse.
Ekonomin finns förvisso där i form av synen på en kaka som inte växer och som därför måste skyddas för utifrånkommande ätare.
Det enkla är befriande: religionen – de andras – som hot, främmande kulturer som underlägsna vår och följaktligen oönskade i vår närhet. Nationalismens svaga meritlista når inte den historielösa väckelsen.
Till detta kommer ett främlingskap inför en liberalism vars aptit växer med framgångarna på identitetspolitikens område. Den som sägs vara präglad av ett grupperspektiv som snävar in synfältet.
Harvardduon sätter sitt hopp till en institutionell uthållighet.
Omsatt i praktiken ska demokraterna inte hämnas Trump när de igen får makten. De ska inte upprepa den republikanska ofördragsamheten. De ska arbeta för att politikens institutioner fortfarande har en aktionsradie.
Den Trumpska framgången, Putins ohotade position, de polska och ungerska avvikelserna från det vi definierar som demokratins huvudväg – de kan delförklaras av att fördragsamheten avtar.
Men då har vi fortfarande inte förklarat något. Varför minskar vår förmåga att fördra andras åsikter?
För att vi inte längre tvingas hantera dem via mänskliga möten?
För att det digitala gälla tonläget inte längre går att återkalla?
För att datorn är en stark uppdelare i vi och de? Svenskans dataskärm får en ny betydelse.
För att den digitala världens primära drivkrafter är ekonomisk vinning draperade i kantänka-demokratiska värden? Medborgarna agerar kritiklösa medlöpare utan insikt om manipulationens omfattning.
För att allt fler nöjer sig med att agera busgäng på den politiska läktaren i stället för att engagera sig på spelplanen?
Nej, det går inte att förklara politiska omvälvningar medan de fortgår, och ju mer destruktiv potentialen är, desto svårare är det att ringa in dem medan det finns tid för besinning.
EU har varit en framgångssaga. Men odefinierade ”europeiska värden” – fungerar inte ens som drivankare i en ny värld av migration.
Harvardprofessorerna landar i att ingen enskild politisk ledare vare sig raserar eller räddar demokratin.
De sätter tilltron till medborgarna och till att partierna återförs till mognadens och fördragsamhetens väg.
Givet de gigantiska hoten mot vad vi länge har tagit för givet är det inte mycket till motkraft – på kort sikt. Må institutionerna överleva i väntan på mognadens återkomst.